DET HAR BLIVIT POPULÄRT sen konsumtionismen har kommit att bli ifrågasatt att söka en minimalistisk livsstil vars tanke är att man mår bättre om man har färre saker som stör och som måste tas om hand (ägande korrumperar). Det som kan se ut som en hållbar livsstil är oftast något helt annat, nämligen en narcissistisk neuros för människor som inte klarar av att hantera entropin i livet och inte vill vara en del av det ansvar som det innebär att vara självständig. Med andra ord en människa som inte vill delta, inte vill arbeta och inte vill ha ansvar…

Den som lever i en stad kan nästan leva helt utan att äga något annat än den säng som man sover i och de kläder som man bär för tillfället. Boendet är kanske hyrt, men även en bostadsrätt är egentligen inte ägd, utan bara lånad av ett kollektiv. Man behöver inget kök då man istället går ut på krogen och äter, äter på arbetets lunchrestaurang. Ingen kylförvaring eller frys behövs heller då man handlar det man behöver för stunden och använder de dygnetrunt öppna butikerna för att köpa det man behöver. Man behöver ingen bil, då man kan hyra eller låna vid behov, man reser kollektivt, med taxi eller kanske tunnelbana…

Det här är väl ett utmärkt lågpåverkande liv som är både miljövänligt och resurseffektivt, samtidigt som det frigör individen från alla enskilda begär?
Faktum är att det i princip blir tvärtom. Personen som lever enligt ovan är helt och hållet infrastrukturberoende och undviker allt ansvar. Ifrån fjärran länder importeras mat, den tillagas på en restaurang och där finns folk som diskar åt en. Någon tillverkar kläderna och produkterna som möjliggör infrastrukturen. Någon producerar värmen i lägenheten och Någon underhåller avloppsssytemet. Någon städar trapphuset… Någon kommer med posten… Man har alltså på varje område ett antal slavar som försörjer med produktion och service. Man köper alla tjänster och låter andra göra jobbet….

Allt är nytt eftersom man leasar, hyr eller lånar nya saker. Underhållet sköter andra i bakgrunden, den ser man aldrig och man behöver inte konfronteras med skador, reparationer eller underhåll. Det är det ultimata slitochsläng, man ser inte ens slitaget, förfallet och underhållet…

Det som kanske är farligast med den här sortens minimalistiska livsstil är att personen också får en världsbild som blir därefter. Jaget i centrum och en allt mer distansierad relation till vad det innebär att laga och underhålla såväl som att odla mat och laga mat eller städa, bygga och producera… Verkligheten blir en alltmer avlägsen värld… Det blir lätt att kräva, eftersom man betalar för sig, det blir lätt att stänga av de tråkiga nyheterna om människor som svälter och lider…
Naturen är en park i landet utanför som man kan besöka om det är bra väder och om man har sällskap. Det finns farliga vildsvin där så man går inte ut i skogen själv, men en Tiger vore trevligt att ha och klappa, de ser så gosiga ut. Kanske skulle man ha en atombomb i garderoben, det skulle vara bra att ha ifall det blir världskrig, och kanske en rymdraket på balkongen så att man kan ta med sig en vinflaska till månen, för den lär vara en stor dessertost med hål i…

Den minimalistiska livsstilen har blivit en narcissistisk flykt från verkligheten och en individualistisk slitochsläng-kultur…