DET VAR DEN 30 JULI 2019... En varm dag och jag kom cyklande på grusvägen där jag fann en fågel ligga på gruset. Jag stannade och plockade upp den. Det var en Tornseglare och som jag vet så har Tornseglare väldigt svårt att lyfta från marken om de av någon anledning hamnar där. Det här var uppenbart en unge. Den hade korta vingar och stjärten var inte heller fullt utväxt... Jag provade ändå att slänga iväg den högt upp i luften för att försöka att hjälpa den att flyga... Den flög, några meter, sen kraschade den i rågåkern och klamrade sig desperat fast i de översta stråna... Jag insåg att den inte var mogen att flyga ännu och jag kunde inte annat än försöka att hjälpa den, trots att jag vet hur svårt, utsiktslöst och tidskrävande det är att ta hand om en fågelunge... Troligen är det en drift hos människan, att ta hand om små liv, inte bara våra egna ungar, utan även allt annat som verkar hjälplöst och litet...

Den fick hålla till i Verkstan i en låda av cellplast som jag använt som kyl tidigare... Jag la ett metallnät över lådan och en träkloss ovanpå så att den inte kunde rymma därifrån... I botten la jag en mindre handduk i ett hörn för att se om den uppskattade att ligga på något mjukt kanske...

Maten och matningen var nu den stora utmaningen. Var skulle jag hitta mat? Tornseglare äter bara flygande insekter...
Det fanns stora mängder av slåttergräshoppor på tomten vid den tiden, så jag började fånga dom och försökte att mata...
Ungen ville inte öppna näbben, och om jag fick upp den med en pincett eller tandpetare så krängde den på sig och slöt näbben igen...

Efter lite funderande så kom jag fram till att jag måste tvångsmata den och då måste jag ha båda händerna fria... Hur skulle det gå till?
Jag lindade in fågeln i papper så att vingarna var låsta och bara huvudet stack ut i mitten av rullen, sen lindade jag en handduk utanpå och hade nu ett paket med en fågel vars huvud stack ut i rullens mitt... Jag ställde rullen i en mindre hink framför mig... Nu kunde jag pilla upp näbben, sätta ett finger i gapet på den och med den lediga handen ta pincetten och grabba en gräshoppa och trycka ner den djupt i gapet... Gräshoppan spottades ut igen...
Skam den som ger sig, och nya försök... Den här gången använde jag ett bomullstops för att pressa ner gräshoppan i gapet så långt att den måste svälja, sen höll jag igen näbben med fingrarna och smekte den lätt på hakan med bomullstopsen... Fåglar tycker nämligen om smekningar på huvudet. Det tycks gälla alla arter... Korpar sitter och smeker varandra på huvudet och det gör faktiskt också Tornseglarungar, vilket är anmärkningsvärt eftersom de inte annars i livet kommer i någon fysisk kontakt med sina artfränder då de lever sitt liv helt och hållet i luften där de äter, vistas, sover och parar sig... Det är bara när de ska lägga ägg och få ungar som de måste landa på jordytan, och då får det bli ett tak eller en annan högt belägen plats varifrån de kan kasta sig ut i luften igen... Nå, nu svalde den faktiskt några gånger och när jag fick upp näbben nästa gång så var bytet borta...

Jag kom nu på att gräshoppor kanske var lite svårsmälta för den här lilla rackaren som bara vägde 20 gram och hälften av vad den borde väga om den skulle ha en chans att kunna flyga... så jag kokade en gräshoppssoppa och provade att mata med den blöta lösningen. Det gick bättre, den svalde lättare när maten var fuktig...

Första kvällen kom och jag insåg att fågelungen inte är vid god hälsa, den väger bara 20 gram och måste ha mat. Tornseglarungar är dock kända för att vara härdiga och kan klara sig i veckor och gå i dvala om föräldrarna pga väder inte lyckas hitta mat i närheten utan måste flyga hundratals mil och bli borta i dagar...
Men näringen måste den totalt sett ändå ha för att bli utvecklas och bli flygg förstås...

Kanske ska jag prova en insektsmix och sen köra den med stavmixern så att det blir en smet ungefär som det som föräldrarna kommer med när de spyr upp födan ifrån krävan igen för att mata ungarna med...

Nästa morgon dog fågeln i min hand och jag begravde den under lite mossa i skogskanten...

 


Sannolikt så är det så att den globala minskningen av insekter sätter stora spår i ekosystemen och Tornseglaren som är en utpräglad specialist på högtflygande insekter kan inte leva på annat... När föräldrarna inte får ihop mat till ungarna så är det troligt att de svälter ihjäl, eller som kanske det var frågan om i det här fallet, försöker att rymma ut på egen hand i förtid...

 

LÄNKAR:

Swifts Center and Clinic - Frankfurt, Germany