Craterellus cornucopioides

JAG GICK OCH PLOCKADE de svarta fanfarerna som växer på en dunkel plats vid andra sidan skogen. Det är en bit dit, men jag hade en hel del svampar att titta på under vägen. Svampar är underskattade företeelser, det vi ser är bara toppen på ett isberg. I jorden är det som svampen växer och det är deras mycel som är själva organismen. De fruktkroppar som sticker upp ur jorden och som vi kallar för svampar, är bara just frukter vars uppgift är att sprida arten genom sporer. Svamparna är betydelsefulla i våra ekosystem och det lär finnas flera hundra arter i den jord du tar upp med handen var du än gör det. Det finns svampar överallt. Vi lever på en svampplanet!
På det gamla stället där jag hittat dom förr växte dom också nu i år. Det är tydligen i början eller mitten av september som man ska plocka dom i den här regionen.
De ser ut som gamla svarta asplöv gör där de ligger på marken så man kan stå och stirra på de svarta trumpeterna som sticker upp i klungor, utan att lyckas se dom. Jag gick runt flera rundor på det begränsade området och hittade till sist så att jag i alla fall fick ihop till min smörgås med Svart Trumpetsvamp som hör höstens ritualer till.
Hemma på tunet så rensar jag och lägger dom i gjutjärnspannan. Vattnet kokar bort fort, för de här svamparna är så tunnväggiga, de är som löv och det är det fina med trumpetsvamparna och särskilt den här. Om den är mörkbrunsvart där man hittar den på marken, så blir den alldeles kolsvart när man steker den. Det är läckert och man kan få en fin färgsättning i en tallrik med vita potatisar, gröna brytbönor, gularöda morötter och en liten hög stekta svarta trumpetsvampar om man vill.

Men målet med mina svarta trumpetsvampar var att göra en smörgås. Inget kan vara lättare. De steks med margarin och när de är färdigstekta så strös svartpeppar och salt över det hela och det är färdigt. Jämnt spridda på ett halvt brutet knäckebröd med margarin på och höstens njutning kan förtäras på verandan i kvällssolen.
Det fina med de här svamparna är inte bara att de är smakfullt milda, men det är just de lövtunna bitarna som gör att de blir lätta att tugga och närmast smälter i munnen. Har man så dricker man väl ett rött Riojavin till.

Det hållbara livet kan vara så enkelt och njutbart att man undrar varför människan ska krångla till allt så för sig när man inte vinner något på det. Den moderna männsikan har snärjt in sig i ett destruktivt nät som vi nu på något vis måste trassla oss ur. Det är ibland så enkelt som en knäckebrödsmacka med svart trumpetsvamp som man plockat till sig själv från näromgivningen.
De svarta fanfarerna finns där i skogen och de trumpetar ut sitt språk. Det är dags att börja lyssna.