VARJE ÅR BYGGS FORTSATT fler svenska vägar. Detta trots att varje väg måste betraktas som ett miljöbrott som både kostar enorma mängder resurser, transporter, bränslen och som dessutom ödelägger den yta den upptar. En väg innebär en död yta som inte har någon biologisk aktivitet och som därmed inte heller har något koldioxidupptag.
Vägar blir ekosystemdelare. För många levande organismer, så är en väg en stor yta som det kan vara svårt att ta sig över. En bred motorväg är en högriskzon för alla större däggdjur, men även för växter, och mindre organismer så är en högtrafikerad väg en barriär som det är svårt att forcera. Många biologiska undersökningar har visat på att vägar faktiskt fungera som ekozondelare därför att djur och växter inte kan ta sig över den.
Idag är 1,5 % av Sveriges landareal vägar. Det är en orimligt stor andel av landet. Många vägar, som skogsvägar, används bara mycket sporadiskt och alltfler är dessutom avstängda för allmän trafik genom bommar, vilket innebär att de har en mycket begränsad användning.

Idag används ungefär 60 miljoner ton ballast för att producera och underhålla svenska vägar varje år! Det betyder med ca 10 ton per lastbil att det behövs 6 miljoner lastbilslaster per år för att underhålla svenska vägar i ögonblicket. Det är ohållbara volymer. På hundra år skulle det betyda 6000 miljoner ton ballast. Med en densitet på ca 1,5 ton/m3 skulle det innebära en volym på 4 miljarder kubikmeter ballast. Det är en volym som motsvarar en kub med sidorna på 1,6 kilometer! I verkligheten så är bergtäkter inte mer än 20-30 meter djupa. Om vi antar att en bergtäkt kan vara 100 meter djup så blir det en areal för täkten på 40 kvadratkilometer i ett hundraårsperspektiv! Och det är bara för användning till vägar. En lika stor del används till andra ändamål, som privata anläggningar och husbyggande etc.
Världens resurser är begränsade och det är inte bara råolja och uran som är fossila produkter. Även kalk, fosfor, järn, koppar, och som i det här fallet råberg är en begränsad resurs. Vi håller på att äta upp planeten, bit för bit…

Vägar ses kanske som en bestående och kvarvarande resurs som när den väl är byggd kommer att finnas kvar där för evigt eller åtminstone för många generationer, men det faktum att vi hela tiden behöver underhålla vägar och lägga på så mycket nytt material varje år, visar att även grus och sten faktiskt försvinner. De finaste partiklarna dammar iväg från vägen. En del stenar sprätter iväg åt sidorna när fordon trafikerar vägen och på grusvägar så tillkommer nedfall i form av damm och jord som gör att vägen till slut blir täckt av organiskt material istället för grus och behöver förnyas. Ytterligare en aspekt är erosion. Vind, vatten och väder transporterar helt enkelt bort en hel del av vägen kontinuerligt…
Men vägmaterialet i from av grus har i alla fall bara delvis förbrukats och på sått och vis kan man säga att vi bara omformar jordytan genom att ta berg från en del och sen sprida ut den över en annan del av jordytan. Materialet finns kvar och försvinner inte? Nej, det försvinner inte, men förr eller senare så har hela jordytan omformats till en homogen blandning av grusdamm. Det är en konsekvens av den andra lagen inom termodynamiken; Entropilagen. Det kommer till sist inte att finnas några berg kvar, det är den mörka sanningen - Vi håller på att bryta ner vår planet till ett fint damm där vi inte längre kan utvinna vare sig makadam eller sand. Resurserna återskapas inte i den takt de förbrukas, det är en fråga om ändliga resurser.

 

Länkar:
SGU - Grus, sand och krossberg- Periodiska publikationer 2019:3
Miljödata för krossprodukter och naturgrus