Stångbybacken ligger i norra delen av Uppsalaslätten, i Vaksala socken och nära Lunda by vid Vedyxaskogen.
Den 23 maj 2026 har Vaksala hembygdsförening en Gökotta på Stångbybacken. Man samlas på backen under morgonen och det berättas i det fria om Stångbys historia och utveckling i fordom. Det blir ett 30-tal personer. Kartor från 1600-talet delas ut. Åhörarna sitter på marken och fikar i gräset bland blommande violer, mandelbom,och starr. Det är ett härligt vårväder med molnfri himmel. Det är en påtagligt hög medelålder bland deltagarna, nästan alla är pensionärer. Det är också anmärkningsvärt att samtliga är ingrodda svenskar och lokalt boende och engagerade i den lokala kulturhistorien. Här finns inte en invandrare och här finns inga ungdomar. Sammankomsten är på många sätt en tragisk relikt och ett vittnesmål om det kulturförfall som Sverige befinner sig i. Inga ungdomar, aktiva medborgare, företagare eller “nysvenskar” bryr sig om kulturarv och hur man har levt under tidigare epoker i människans historia. De ägnar sig till fullo åt exploatering, skövling och konsumtion. Här sitter nu som kontrast till detta förfall en unik samling av pensionärer med påtagligt hög kompetens om kultur och natur och som efter en föreläsning om platsens kulturhistoria sen går runt och botaniserar i backens natur. Någon hittar Kattfoten som nyss slagit ut och blommar. Det är rosa honblommmor och vita hanblommor i de tvåkönade klustren av den mjukluddiga blomman som påminner om en tass. Man hittar också tjärblomster som är nära att slå ut i blom… Någon gök hörs inte, men vi ser en Lärkfalk, en Tornfalk och en passerande Brun kärrhök. Törnsångaren sjunger i snåren och Hämplingen i enarna.
