JAG HAR RENOVERAT ett par gamla svenska helträskidor från 1940-talet. De är ca 80 mm breda och jag glider riktigt fint över uppsalaslätten en solglittrande februaridag. Det är knarrig snö och runt noll grader i luften. Stavarna med trugor är också gjorda av trä.
Det är en bortglömd konst att dra upp fina spår med skidor. För det behöver man ett par breda skidor som mina. Moderna smalskidor duger inte. Men sen är det en konst att hålla rakt spår och det gör man genom att ta sikte på något föremål långt bort, för mig blir det på första streckan över fältet att hålla blicken på torrakan ute på skogsholmen… Det gäller också att hålla samma avstånd mellan skidorna hela tiden samtidigt som man inte trampar ner för mycket i varje steg. Ett jämnt flyt med låg kroppstyngdpunkt...
Jag drar upp ett spår runt fältet utanför huset och det blir en runda på 1,4 km. Idag åker jag tre varv i långsamt gemak. Jag har med mig kikaren om halsen och stannar ibland till för att spana. Jag såg Varfågeln sitta på span i toppen av en buske längs ån häromdagen och jag tittar mig runt för att se om jag kan få syn på den igen… Grönfinkar och Talgoxar har börjat sjunga. Domherrar sitter högt i björkarna och sjunger den tystaste sången i hela fågelvärlden tror jag. Det är knappt den hörs även om jag står under trädet. Man måste verkligen skärpa hörselsinnet för att höra den. Jag hör även några strofer Trädkryparsång från skogen och Korparna som bor på skogsholmen har slagit sig ner på fältet för att leta efter ätbart…
Det är inte skidåkningen i sig som är ändamålet med skidturen. Det är naturupplevelsen. Skidorna är ett transportmedel. Nu är det så lite snö, så jag skulle nästan lika gärna kunna ha gått runt, men det är lättare och roligare att glida fram på skidor. De senaste åren så har det inte varit många dagar om året som det varit möjligt att åka skidor på Uppsalaslätten, så det gäller att passa på nu, och så här i slutet av februari har det blivit tre dagar som det varit möjligt. Sen ska det bli varmt igen och i veckan kommer snön att smälta bort igen.
När det är djupare snö blir det omöjligt att gå, då sjunker man ner till midjan och fastnar i snöhavet och då blir skidorna en nödvändighet för att ta sig ut i landskapet. Att lufsa fram på breda träskidor en solglittrande vindstilla vinterdag i ett orört, ospårat och jungfruligt snölandskap är en upplevelse som är svår att överträffa. Den kalla luften och snön gör att alla lukter försvinner och när jag stannar för att fika lite så luktar varmchokladen ur termosen så mycket så att jag känner mig som barn på nytt. Det är därför att omgivningen är så luktneutral i snö och kyla. Likadant så luktar blodapelsinen när jag skalar den så att det framkallar bortglömda barndomsminnen från de skidturer vi gjorde i fjällvärlden ifrån farfars fjällstuga som han byggt själv. Vi brukade ta oss upp på fjället och uppsöka en bra ravin där det var vindstilla och lägga ut renfällen i solläge. Där brukade mamma sitta och sola, medan vi bröder gjorde hoppbackar i ravinen. Sen blev det fika med apelsiner och varm choklad på renfällen…
Turåkning på skidor i orört snölandskap i näromgivngen är en bortglömd företeelse som ersatts av kostsamma preparerade maskinspår där man kör runt runt så fort som möjligt i motionssportens märkliga luftjakt. Man reser långt för att delta i motionslopp som Vasaloppet som kostar lika mycket som en mindre stads klimat- och miljöpåverkan... Vart är det dessa plastskidemänniskor är på väg? Varför har de så bråttom i sina tävlingstrikåer och varför ser de inte skogen, träden, lavarna som hänger ner för grenarna på snötyngda granar? Varför möter de inte Lavskrikan eller lyssnar på vinden i trädtopparna?
Skidsporten har kommersialiserat människor till konsumtion av utrustning och tid. Det skapar stressade och blinda människor som har bråttom-bråttom att hinna med en motionstur mellan jobbet och familjemiddagen i jakten på elitidrottens ouppnåeliga ideal och i motionsspåret hör de bara sitt eget flås…
Det är dags att tänka om, det är hög tid att återskapa och nyskapa värderingar som inte påfrestar vår omgivning, som inte leder till ökad entropi eller produktion av sopor. Det är nödvändigt att skapa värderingar som vi mår bra av, som frigör tid och som skapar samhörighet med det fantastiska ekosystem på jorden som vi är en del av, som vi kan utnyttja gratis, och som också kan utveckla och stärka oss själva, både mentalt, intellektuellt och fysiskt, då vi eggar och skärper våra sinnen… Det är en "win-win"-situation som är vad omställning borde handla om, nämligen en fundamental ändring av våra värderingar och livssyn!
