ETT AV STATION LUNDAS PROJEKT är att utveckla toaletten om det är möjligt till att bli en inrättning för omhändertagande av humana fekalier och urin på ett så resurseffektivt sätt som möjligt.
Den traditionella hanteringen av fekalier och urin är ett skandalöst vansinne där man dels har toaletten inomhus, och dessutom spolar den med renat dricksvatten. Vidare så har man långa avloppsrör och ett system som lokalt avslutas med ett trekammarsystem som är både kostsamt och ineffektivt . Kvar blir efter denna behandling, en sörja av rötslam som inte försvinner på platsen, utan måste hämtas av en tankbil som transporterar resterna till ett så kallat reningsverk. Inte heller i reningsverket som i sig använder avancerad teknik, stora resurser och det till höga kostnader, blir resultatet en fullt nedbruten produkt som kan anses naturlig och miljövänlig. Tvärtom så klassas rötslammet som miljöfarligt. Det pågrund av systemet i sig, med tungmetallrester från rör, vattentransporter och annat i själva systemet, men också pågrund av att människorna som använder detta system frestas till att slänga produkter som inte har där att göra. Det är allt från papper, plast, gummi,kemikalier och medikamenter. Under lång tid så har detta rötslam inte tillåtits att användas i jordbruket utan blir istället deponerat i t.ex. utjänta norrländska gruvhål.
Komposteringstoaletter, som anses vara ekologiska och fungera genom naturlig nedbrytning, finns i en uppsjö av varianter, alltifrån de som har inbyggt ventilationssystem och uppvärmning, till de som använder energi för att rent av förbränna avföringen. Ingen av de testade versionerna har fungerat bra, inte heller har Station Lunda kommit fram till någon egen lösning på en komposteringstoalett där fekalierna ryms i någon form av behållare. Processen med nedbrytning upphör eller går för långsamt i samtliga försök. Resultaten har också inneburit dålig lukt och ett otrevligt samt ohygieniskt omhändertagande av fekalierna för efterkompostering på annan plats. Inte heller med olika tillsatser, strö och komposteringsjord har resultaten blivit tillfredställande. Själva anordningen blir dessutom ganska kostsam och oekologisk med plastmaterial i konstruktion och isolering. Energi måste tillföras genom fläktar och värmetillförsel...
Det ska sägas att förutsättningarna har varit just enskilt belägna hus och inte tätbebyggda områden. För tätbebyggda områden finns det egentligen inga resurseffektiva lösningar därför att tätbebyggelsen i sig är ett hinder och det är ett av många argument för att vi inte heller bör bo för tätt. Den lösning som Station Lunda har kommit fram till är en lösning som förmodligen skulle fungera i alla områden med ett avstånd mellan fastigheter på åtminstone 150 meter.
Den lösning som Station Lunda har idag är anmärkningsvärd, dels för att den är så enkel och dels för att den redan finns! Det har visat sig att en öppen plats utan hus eller behållare har varit det mest effektiva sättet att hantera fekalier på. Avfallet komposterar ungefär lika fort som det tillförs, vilket innebär att det inte byggs upp något avfall på platsen. Det behövs inget underhåll, ingen byggnad, ingen behållare och det innebär att resurspåverkan är minimal. I Station Lundas lösning används inte heller toalettpapper för att torka sig med efteråt. Papper innebär en materialtillförsel som är större än vad fekalierna är eftersom dessa innehåller mest vatten. Resultatet blir en komposthög med papper. Istället använder Station Lunda mossa som finns i överflöd i omgivande skog. Den samlas in och läggs i en behållare eller hämtas samtidigt som toaletten ska användas. Mossan håller sig på plats, bidrar till komposteringen och komposteras på platsen.
Eftersom platsen är öppen så kommer nedbrytande organismer åt fekalierna för att bryta ner den. Det gäller såväl mikroorganismer, som mindre och större insekter, men också fåglar och djur kan komma åt den och bryta ner den. Tordyvlar är en av insekterna som gynnas av en öppen fekaliekonstruktion, men även fåglar som Koltrast rumsterar om i komposten för att leta efter mask och Tordyvlar och bidrar därför med nedbrytningen av fekalierna.
Resursmässigt är lösningen optimal eftersom det inte behövs något byggmaterial alls och inte heller några avloppsrör eller någon behållare. Orsaken till att den här lösningen fungerar väl, är dels att inget främmande material tillförs toaletten och att den lämnas öppen för organsismer att bryta ner den. Det är naturligt och så går det till med avföringshanteringen hos ALLA djur som lever under fria förhållanden.
Hur är det då med hygienen? Det som kan verka stötande är att insekter kommer åt fekalierna och skulle kunna bidra med smittspridning. Fekalier är kända för att kunna medföra smittspridning av bl.a kolera och orsaka epidemiska hygienproblem för människor. Hälso- och Miljömyndigheter påstår ofta att komposter ska vara oåtkomliga för råttor och andra djur just pågrund av smittspridning. Det är en myt. Problemet uppstår bara om fekalierna får spridas i t.ex. vattendrag eller om/och det är för många människor/toaletter per areal. Ingendera av dessa orsaker ska naturligtvis förekomma i en hållbart samhälle.
Torkning med mossa är förmodligen mer hygieniskt än papper. Det finns inga hygienaspekter som tyder på att spridning av smitta skulle ske här om man efter uträttat ärende precis som vid torkningen med papper, tvättar händerna väl i rinnande vatten under en kran.
Eftersom det inte behövs något underhåll av komposten, annat än kanske vart tionde år, så har människan ingen fysisk kontakt med komposten och den vare sig rörs om eller flyttas från platsen. Därmed borde toaletten vara den mest hygieniska "konstruktionen" som är möjlig.
Att själva toaletten ligger utanför huset och på ett säkert avstånd ökar också hygienen. Detta dass är förmodligen mer hygieniskt än det mest välstädade och desinficerade toalettutrymme med WC.
Det luktar väl? - Nej, det här dasset är det mest luktfria av alla inrättningar. Det luktar inte på 2 meters avstånd. Det luktar möjligen lite när det är fuktigt väder och stilla. Genom att utomhuset ventilerar bort alla gaser så luktar det inte heller när personen använder dasset. Ett WC luktar, det beror på att det är ett ofta ganska litet utrymme som fylls med gaser från magen och som måste ventileras väl om det inte ska lukta illa i rummet, en lukt som kan sätta sig i väggarna om den inte regelbundet ventileras ut. Ventilation kräver energi i de flesta fall. I det här beskrivna utedasset så luktar det mer skog än dass...
Hur är det med bekvämligheten? Under de fem år som den här lösningen har testats på Station Lunda så har det visat sig att det bara är trevligt att gå de 50 meter som det innebär för att uträtta behoven, och eftersom en normal människa tömmer fekalierna endast 1-2 gånger om dygnet så är det knappast ett bekvämlighetsproblem. Att inte ha någon stol är inte heller ett problem så länge man är en fysiskt frisk människa och inte tänker sig att bli sittande länge för att läsa en tidning eller dylikt på platsen, men det går förstås också att bygga ett litet hus ovanpå komposten med en sittbänk och lock som i ett traditionellt utedass.
En utveckling av det här konceptet kommer att göras eftersom det varit så lyckat och ett mindre hus ska byggas på platsen så att man kan sitta under tak och få skydd vid dåligt väder och sitta bekvämt, vilket underlättar vid magsjuka eller om man har rörelsehinder pga av ålder eller handikapp. Dessutom kan byggnaden i sig bli ett trevlig inslag i hörnet av tomten och ett litet mini-lusthus. Kanske bygger man det sexkantigt, kanske med ett avancerat plåtslaget tak... Det viktiga är att hålla konstruktionen öppen över komposten. Vill man ha en dörr för att skyla sig på platsen så kan man ha det, men fönsteröppningar bör helst vara utan glas så att insekter kan komma ut och in och för att öka ventilationen i toaletten. Istället för en dörr kan man ha ett skynke.
STATION LUNDA VISAR ÅTERIGEN på att lösningarna för hållbarhet redan finns och att det är lätt att implementera dom till mycket små kostnader och endast med vissa små anpassningar i livsstil. Att man från miljöförvaltningars sida inte uppmanar till dessa enkla och hållbara lösningar men istället kräver dyra och ineffektiva och ohållbara lösningar på landsbygd med enskilt belägna hus, är en direkt uppmaning till miljöbrott. Miljöförvaltningen förvaltar inte miljön, Den förvaltar tillväxt, omsättning och ohållbarhet.
Lämna ett svar