1961 startade maratonlöparen Arthur Lydiard en joggingklubb på Nya Zeeland. Det blev startskottet för vad som sen har spridit sig som en folkrörelse över hela den välbeställda världen som lever i överflöd och därmed brist på mening, nytta och funktion. Därmed uppstår ett utrymme för bisarra beteendemönster som både är resurskrävande, verklighetsfrånvarande, miljöbelastande och överflödiga...

Varför springer människor?
En antropolog svarade att människor historiskt sett aldrig har sprungit annat än för att undvika direkta hot, eller för att komma ikapp ett bytesdjur. “Kung”-folket i södra Afrika har för att ta ett exempel, i generationer utvecklat en jaktteknik som förmodligen gått i arv hos människan sedan årmiljoner. Människan har en unik uthållighet. De springer inte fort, men länge. En människa kan över tid hinna ifatt en antilop som tvärtom är specialiserad på korta snabba ruscher för att undvika rovdjur. Kungfolkets män ägnar lång tid i långsam språngmarsch att förfölja sitt byte, som oftast är ett antilopdjur, tills det är så utmattat att jägaren kan övermanna och döda det.
I boken “The forest people”, skriver antropologen Colin Turnbull om sitt år när han levde tillsammans med såkallade pygméer i det dåvarande Kongo i Afrika. Turnbull beskriver hur dessa små människor som lever sina liv i täta skogar, hela tiden springer. De småspringer när de ska förflytta sig. “ - Det är svårt att hänga med”, skriver Turnbull. Man kan fråga sig varför de har utvecklat springandet som ett transportmedel, och ett tänkbart svar ligger kanske i det faktum att de är just väldigt små människor. Små i förhållande, inte bara till andra människor, men också till andra djur i sin omgivning, och allt i förhållande till sin omgivning. Springandet kan mycket väl ha varit en anpassning till omgivningen på grund av dessa människors storlek. En Elefant travar långsamt, men en liten mus småspringer hela tiden...

Är springandet eller joggandet ett transportmedel?
Det mest effektiva och allmänt mest utbredda och hållbara sättet för en människa att förflytta sig har alltid varit, och är fortsatt, att gå till fots. Man går inte ansträngt fort, men såpass att man minimerar arbetsinsatsen i förhållande till den prestation i form av förflyttning som man ska tillryggalägga. Utan att bli trött kan en människa tillryggalägga många mil på en dag.
I det moderna samhället i det tjugoförsta århundradet är det cykeln som är det mest effektiva transportmedlet, inte elcykel, utan den manuellt framdrivna cykeln som trampas fram med mänsklig kraft och som utnyttjar hjulets låga friktion för att på effektivast möjliga vis kunna transportera sig. Det behövs knappt en väg för att kunna cykla, en stig duger många gånger också bra.
Springandet har aldrig varit ett transportmedel för människan.

Är springandet, joggandet ett naturligt beteende för människan?
Svaret är som vi kan se ganska tydligt. Människan är inte skapt för att springa som ett normativt transportsätt, men kan springa under vissa undantag. Det här är inte unikt för människan. Man kan se det samma hos många djur. Människan är unik genom att vara tvåbent. I stort sett alla andra djur har fyra ben som de kan förflytta sig på. Det fyrfota djuret har större nytta av att lunka fram i lätt springande tempo. Det ser man hos en del djur. Vargar, Rådjur, Älgar… Men till största delen är ändå det lunkande gåtempot normen. Björnen lufsar långsamt fram i skogen och Elefanterna i Afrika vandrar tålmodigt fram över slätten i gångtempo. Det beror på att det är mest effektivt att gå. För människan är det i särskilt hög grad så eftersom hon är tvåbent.

Är joggandet hälsosamt?
Det finns många undersökningar som visar på att människors motionerande, joggande och tävlande skapar stora skador på kroppen. Inte mindre än 70% av alla som joggar och motionerar får skador. En del skador är övergående, som tillfälliga muskel- eller ledinflammationer. Det allvarligaste är dock att många får permanenta skador som broskbildningar i leder, skador i knän och fötter och som i värsta fall gör att de får ett livslångt handikapp istället för en förbättrad hälsa.
En norsk undersökning kom fram till att 25% av de som joggar och springer får beroendeproblem. Springande stimulerar endorfin. Det är ett hormon som är nära besläktat med morfin, en beroendeframkallande drog. Det är orsaken till att många fastnar i ett beroende och springer mer och mer. I den norska undersökningen så berättas om ett fall där en person springer på ett löpande band i källaren 4-5 timmar om dagen! Är det hälsa? Nej, det är ett missbruk. Endorfinmissbruk. Motionerandet är kanske landets mest utbredda folkhälsoproblem.

Tillför joggandet någon nytta?
Människor joggar inte för att transportera sig. Tvärtom så ska de ingenstans alls. De ödslar alltså bort sin muskelkraft som borde användas till nyttofullt arbete på att istället sätta sig i en bil, åka till ett friluftsområde, springa runt på en elbelyst konstgjord slinga i skogen och sen åka hem igen. Det är inte bara så att man då inte har utfört något nyttigt arbete som ger mervärde som mat, kläder, eller ett renoverat tak som skydd mot elementen… Man har dessutom använt stora resurser för att på det här viset slösa bort sin energi och muskelkraft. Med det har man även förlorat tid. En tid som man naivt och felaktigt tror att man har sparat in genom att använda datorer och maskiner. Det är ett demonstrativt beteende i slöseriets anda. Joggandet belastar också sjukvården i hög grad eftersom skador från motionsutövning är stora och bara tycks öka.
Resultatet är att kostnaden för joggande, springande, motionerande och idrott bara har ökat kostnaderna och inte på något vis bidragit till ett nyttoresultat som kan ses som inkomst. Det har blivit ett bisarrt ekonomiskt slöseri och en kapitalförstörelse att jogga och motionera. Joggandet är en meningslös och destruktiv omsättning i ekonomisk mening.

Varför har så många människor börjat jogga sedan 1960-talet?
Det första svaret är att människor har hamnat i en livssituation där de sitter stilla alldeles för mycket och inte rör på sina kroppar vare sig på arbetet, i sina hem, eller på sin fritid. De sitter i bilar och de sitter på kontor… Som en konsekvens är det ganska naturligt att kroppen börja säga ifrån. Den vill tala om för oss att vi måste röra på oss om kroppen ska må bra. Vi är konstruerade för att röra på oss nästan ständigt. Det är på så vis vi kan hålla uppe blodcirkulation och värme. Människan är ett varmblodigt djur. Människan bygger med det fysiska arbetet och rörelsen av kroppen upp med muskler för att kunna klara av uppgiften. Muskler är tunga, och den ekonomiska lösningen är att ha så litet av dem som möjligt för en bra och effektiv kroppsfunktion.
På ett sätt är det alltså människans dåliga livssituation som tvingat henne att börja röra på sig för att kompensera för det alltför stillasittande livet i övrigt. Det är ett exempel på “plåstereffekten”, där man åtgärdar konsekvenserna av ett problem istället för orsakerna till det. Problemet kvarstår och fördjupas…
Det andra svaret på frågan är att människor har börjat jogga med den narcissistiska självbilden av hur man ska se ut. Se ut för att passa in i en norm, för att vara sexuellt attraktiv och se bra ut i andras ögon. Det här är “fitnessrörelsen”. Men det engelska ordet “fit”, betyder passande, lagom eller sund. I de konstlade kroppsideal som uppstått i människans modernisering så har det lett till märkliga överdrifter där man bygger upp överdrivna muskelmassor på fel ställen, eller försöker att prestera efter idrottshjältarnas ideal… Människans ideal har blivit alltmer förvrängda i och med livsstilar som fjärmar sig alltmer från verklighetens funktionella krav som varit det som skapat människokroppen under årmiljoner… I en samtid där människor inte längre använder muskelkraft bygger individen upp muskler och kondition som aldrig kommer till någon nytta.

Rollo May, den amerikanske psykoanalytikern svarar på frågan om varför människor springer och har så bråttom. Därför att de är rädda för döden, och framförallt för att de kanske aldrig har levt något liv. I desperationen så springer de allt fortare, i hopp om att finna en genväg till livet bakom nästa hörn… Konrad Lorenz, skriver 1973 i “Civilisationens åtta dödssynder”, att när människor inte längre vågar vara ensamma, inte kan gå i skogen utan att ha musik eller sällskap med sig, så är det därför att de är rädda för sig själva…

Är Joggandet ett flyktbeteende?
Istället för att laga taket eller gräva upp potatislandet eller fridfullt kratta löv,. Istället för att att konfronteras med sambon. Istället för att ta tag i livet eller engagera sig i sina barn eller samhällsfrågor… Det finns många ursäkter för att ge sig ut att springa utan att man ska någonstans. Det blir så mycket lättare att göra det när många andra också gör det också. Flykten från verkligheten har blivit en kollektivt pådyvlad livsstil.
Med på joggingturen har man ofta en mobil i fickan och ett par hörlurar på huvudet. Man slipper utsättas för verkligheten, man slipper att konfronteras med sig själv och sina tankar. Genom att stänga ute naturens och omgivningens ljud, så fjärmar man sig också från den. Naturen är bara en kuliss som man förflyttar sig igenom, som ett holografiskt cyberlandskap i en källare… Genom att springa så förtränger man behovet av att engagera sig i de ständiga konflikterna med sig själv, samhället och sina medmänniskor. Det är bara en ensam Narcissus som älskar sin bild av sig själv kvar…
Här finns också en total underkastelse och likgiltighet. Jag såg en mor som var ute och sprang med sitt barn. På tröjan hon bar stod det “I don´t care”. Är det såna föräldrar vi vill ha i samhället? Underkastelsen och förnekandet av ödet är en fatalism som skapar robotmänniskor. De som springer och springer, de är zombier i en hjärntvättningsklultur. De vare sig ser eller hör eller upplever något som inte är på förhand sålt och skapat för dem av andra aktörer. Det är ett förutbestämt öde som de underkastar sig i en ytterlighetsfatalism. De har ingen aning om att de är fångar i en indoktrineringskultur.

Det ohållbara joggandet
Jag känner till ett par universitetslektorer som ägnar sin semester varje år åt att åka till ett nytt land varje gång och för att där delta i ett maratonlopp. Det enorma slöseriet i resandet, i arrangerandet av tävlingslopp och de skor som man nöter ut helt i onödan är inte bara ett utstuderat slöseri, det är ett beteende som kan ses som den ultimata ohållbarheten. Det är just de här avarterna av felkanaliserade mänskliga beteenden som i dagens samtid tycks vara det största hindret för människan att uppnå en hållbar livsstil och därmed ett hållbart samhälle. Så länge som människor springer ifrån sig själva, finns det inget hopp.

 

 

 

Länkar:

Running to Escape Your Problems Can Send Mental Health in the Wrong Direction - Liz Neporent 2023
Unveiling the Truth: Is Jogging Bad For You? - James Breese 2019
A history of jogging and running—the boom of the 1970s - S. Robert Lathan 2023
Why jogging is bad for you
Training very hard is as bad as no excercise at all