“Det finns återväxt i ekosystemen, av den återväxten kan en art eller individ bara ta ut en liten del för sig själv, resten och den övervägande delen måste återgå till systemet för att bygga upp ny återväxt.”

Återväxt är kanske den viktigaste principen på jorden. Den medför att livet kan fortgå och betyder alltså att den är basen för en hållbar tillvaro. Det mesta lämnas kvar som en gödsling för ekosystemets nytta, det är bara en del av räntan som en art och livsform kan ta ut för sig själv. Människan är den enda art som brutit mot lagen om återväxt. Därmed så hotar människan både sig själv och hela ekosystemet som vi känner det. Människans framfart har bestått i att plundra jordens resurser och roffa åt sig så mycket som möjligt för egen del. Det har nu gått så långt att människan har utarmat i stort sett alla biotoper och delsystem. Haven är plundrade, skogarna är skövlade, jordbruket har dödat fälten och markbiologin. Städer och vägar ockuperar ytor där det inte finns någon naturlig återväxt alls. De är döda ytor på planeten.

Kan återväxt mätas? Ja, den kan mätas. Inom skogsbruket använder man begreppet “bonitet”. Det är ett mått på hur mycket trädvirke som växer i en skog per år. I Sverige handlar det om mellan 3 och 7 kubikmeter per hektar. Genomsnittet är 5,3 m3/hektar.
Biomassan som växer upp är ungefär densamma över hela jorden. Vid ekvatorn växer det konstant medans det vid polerna växer intensivt under en kort period och därefter inträder en period av växtvila. Det som är avgörande för återväxten är solenergin och den är ungefär densamma över hela jorden: 1000 kWh per m2 och år. Skillnaden mellan de nordliga och sydliga tempererade områdena och ekvatorn är inte så stor. 1100 kWh för ett land som sverige och uppemot 1900 kWh för Afrika. Biomassan som återskapas över jorden är ungefär lika stor överallt utom vid polerna.

Hur mycket av återväxten kan mänskligheten ta ut? Svenskt skogsbruk tar för närvarande ut ca 60% av återväxten. Det är alldeles för mycket, vilket syns tydligt på effekterna genom minskad biodiversitet genom hela skogsekosystemet. Sverige har ingen riktig skog kvar, det är bara planteringar.
Jordbruket tar ut nära 100% av återväxten på odlingsytorna. Det är oacceptabelt och följden har blivit ett utarmat åkerlandskap där det för inte så länge sen i Sverige fanns rapphöns, vaktlar, kornknarrar och betande djur samt en uppsjö av insekter, svampar och mikroorganismer. Idag är svenskt jordbruk, liksom i stora delar av världen en utstuderad skövling och utarmning av jordbrukslandskapet. Svenska åkrar är döda fält med en monokultur som matas med konstgjord gödsel för att något ska växa. Mullhalten i jordarna är borta och det påverkar både mikroorganismer såväl som större däggdjur. Det som produceras på åkrarna är allt mindre nyttosamt för människan. Förädlade arter som ska uthärda de orimliga växtförhållandena ger skördar av sädeslag mm som i allt högre utsträckning anses som hälsofarliga får människan. Vetet utpekas allt oftare som ett gift av näringsfysiologer.
En rimlig gräns kanske inte kan fastställas exakt, men Station Lunda uppskattar det till att maximalt 10% av återväxten kan tas ut av mänskligheten om vi ska ha kvar ett ekosystem som återgenererar sig själv och ger fortsatta möjligheter att utnyttja naturresurserna istället för att plundra dom tills de tar slut.

Har återväxtprincipen något vetenskapligt stöd? Inom fysiken, särskilt termodynamiken, så råder liknande systembalanser. Lagen om entropin kan tolkas som att ju mer man försöker upprätthålla en obalans, desto mer kostsamt blir det för systemet. Människan försöker just att upprätthålla en nivå av lyxliv och plundring av resurser som antas oändliga. Det får konsekvensen av att det blir alltmer kostsamt att upprätthålla obalansen. Det kostar mer energi, det belastar ekosystemen mer genom ökande avfall och föroreningar, det utarmar resurstillgångarna på planeten.

Det är inte tillväxt som människan behöver, det är återväxt.