Om att plocka trattkantareller i november

Det är ett hyfsat år för trattkantareller i min skog hösten 2025. Inte ett toppår skulle jag säga, men bättre än på mycket länge. Förra veckan plockade jag ca 3 liter på en slinga om kanske en mil med alla kringelikrokar, och idag blev det nog 5 liter på ungefär samma slinga…

Det är inte så väl känt att trattkantareller ska plockas mycket sent. De växer när det är fuktigt och så länge det är plusgrader. Jag har många gånger plockat dem i frost och mycket sent på senhösten… I oktober börjar de att komma upp, men november är nog den bästa månaden för trattkantareller. Då brukar det vara fuktigt, mulet och om det är en varm höst så bildar det klimatet just de bästa betingelserna för trattkantareller.
Eftersom väldigt få människor är medvetna om hur sen denna “höstkantarell” verkligen är, så får jag som oftast vara helt ensam i skogen. Faktum är att jag också hittar ganska mycket gula kantareller på dessa sena höstturer.

Min slinga idag blev nog en mil ungefär och det tog några timmar. Jag är inte bara ute efter att plocka trattkantareller, utan jag inventerar också alla sorters svampar på mark och på träd. Jag stannar till och fotograferar om det är något intressant. Kanske en ovanlig lav eller mossa, eller någon svamp som jag inte känner till…
Jag går ut i skogen. Jag använder inte bil eller andra transportmedel från mitt hus. Det är bara att ta på gummistövlarna och traska rätt ut i skogen direkt och utan maskinanvändning. (!)

Att leta bruna trattkantareller som ofta gömmer sig i mossan och bland fallna höstlöv med samma färg förutsätter ett väldigt långsamt tempo. Det innebär att jag medvetet får lägga band på mig, särskilt i början av turen, för att gå extremt långsamt och skanna området omkring mig med en sökarblick efter just trattkantareller. Det kräver uppmärksamhet och fokus. Det kräver förstås också erfarenhet av hur trattkantareller ser ut, och vilka andra bruna svampar som de möjligen kan förväxlas med…
Ibland stannar jag till för att titta på en Tofsmes eller på en ticka på ett träd, och det är först då jag upptäcker att jag nästan trampat i några tuvor med trattkantareller som är dolda under fallna grenar och bara delvis sticker upp ur mossan… Jag får riva bort grenarna och gräva ner handen i mossan för att med ett grepp ta upp en hel tuva av svamparna.

Jag har med åren också fått en viss känsla för var trattkantareller ska växa. Jag känner instinktivt att det börjar att brännas på vissa ställen. Det ska gärna vara en sluttning. Det ska vara mycket mossa på marken och gärna stenigt. Det verkar som att trattkantarellerna som är mykorrhiza kan växa både med tall och gran. Det ska dock vara barrträd där de växer. Fuktigheten har stor betydelse, och det är bara de år då det är konstant fuktigt länge under hösten som trattkantarellerna kommer upp i stora mängder.

Att gå ensam i en tyst skog är något av en hälsokur. Man vet rent vetenskapligt att skogens dofter stimulerar produktion av dopamin, ett lyckohormon. Tystnaden, träden, lukterna, och förstås nöjet att hitta det man söker är en existentiell tillfredställelse. I Jan Troells film Sagolandet från 1987, filmas ett samtal mellan Ingvar Carlsson, socialdemokratisk politiker, och Rollo May, en amerikansk psykolog med specilalitet på existentiell psykologi. När Ingvar Carlsson får frågan om vad lycka är, så svarar han att det kan vara att hitta ett bestånd av gula kantareller i skogen… Det är lycka att hitta vad man söker, och mer lycklig blir man ju svårare det är att hitta det man söker. Det är också något som Rollo May betonar, att tillfredsställelsen med friheten, det är inte friheten i sig själv, utan strävan efter friheten. Så är det med sökandet efter matsvamp också. Det är sökandet och vägen som är målet, inte hur många liter man plockar, eller om man hittar fler än sin kamrat eller hur länge man håller på. Det är inte kvantitativa mål, utan existentiella kvalitetsmål som jag som svampletare har som målsättning när jag går ut i skogen. Ibland hittar jag ingen matsvamp alls. Det gör inte så mycket, därför att jag har sett andra saker. Fåglar, djur, spår, träd, växter och oätliga svampar… Själva närvaron med denna fantastiska natur som evolutionen har skapat samtidigt med att den har skapat oss människor gör mig ödmjuk inför existensens slumpmässiga men ändå så kvalitativa produktion av fantastiska livsformer.
Det finns en mystik i att gå i en skog. Ingen vet riktigt hur den fungerar och hur alla dessa märkliga livsformer interagerar för att bilda det ekosystem som vi kallar för en skog. En skog är inte en samling träd som skogsbruket och skogsägare är indoktrinerade till att tro. En skog är ett mystiskt system, som i sin komplexitet aldrig helt och hållet kan utforskas eller förklaras… Varje gång jag går i min närskog, så hittar jag nya svamparter, det tycks aldrig ta slut. Jag har nu hittat 294 svamparter i min näromgivning och det kommer att bli fler med åren…

Varför springer människor på anordnade stigar i skogen? Varför cyklar man fort med MTB-cyklar på anordnade stigar i skogen? Varför rider man på degenererade stäppdjur i skogen? Varför drar man runt på en degenererad varg i ett snöre i skogen? Rollo May svarar att det är därför att man är rädd för döden, eller rättare sagt så är man rädd för att inte ha levt ett liv. Man springer i desperation för att man tror att man snabbare ska hitta något bakom nästa hörn. Det är som att spela på lotteri, det är ett stört beteende. De patologiska störningarna hos mänskligheten har nu nått en nivå av vad man måste kalla för MADMAX. Det är väldigt påtagligt när det gäller människors fritidsaktiviteter. Kommuner lägger ner miljarder på ett såkallat friluftsliv som leder till försämrad hälsa både psykiskt och fysiskt, liksom att det kostar enorma resurser och energi för att verkställas. Samtidigt så skövlar man och utarmar skogens ekosystem för att underhålla detta såkallade friluftsliv. Man anordnar skidspår på vintern, elbelysta motionsslingor. Det tycks inte finnas någon ände på de meningslösa och destruktiva aktiviteter som kommuner kan anordna för de allt mer depraverade och underkastade människorna som inte gör något om det inte anordnas för dem… Medborgaren är lurad till underkastelse.
I min skog har Uppsala kommun lagt ner minst en miljon kronor om året på att förstöra skogen där jag bor, istället för att gynna en hållbar utveckling både för skogen och för människan. Man har förstört framtiden för allt och alla, och man fortsätter att intensifiera denna destruktiva utveckling. En förmiddag när jag gick ut på en svamptur denna höst så hör jag konstiga ljud i skogen. Det visar sig vara Uppsala kommun som skickat ut en bil som kört ända upp i skogen med bil till en grillplats och där två män går och blåser bort löv från området kring grillplatsen med lövblåsar så att det bullrar i hela skogen. Sen kör de efter sin meningslösa insats tillbaks till staden igen och har då förbrukat både resurser, energi och skapat ökad klimatpåverkan, ställt till med en rejäl bullerstörning i skogen och allt till ingen nytta överhuvudtaget…
Under dagens tur hör jag konstant ett vansinnigt hamrande och bullrande från andra sidan skogen ungefär en kilometer bort. Det är maskinentreprenörer som river hus och bygger ett av de allt fler vansinniga villagetton som omger staden Uppsala. Man kommer inte undan längre, överallt blir man påmind om människans alltmer förstörande påverkan på omgivningen…

Jag har lite ont i benen efter den milslånga turen som inneburit att jag fått klättra över stenar och stockar och krypa under ibland för att komma vidare i de områden där det ligger raserade granar från de senaste årens granbarkborreangrepp som skogsbruket har orsakat. Man får mer motion på ett vettigt vis av att gå och leta matsvamp under några timmar i en fritt utvecklad skog än vad man gör när man springer meningslöst runt på slingor några minuter på anordnade banor utan att man ska någonstans och utan att man hör eller ser något av den omgivning som man rör sig i, och utan att man får med sig något hem. Man kan lika gärna springa på ett löpband i källaren, vilket är vad många gör.
Jag som gått i stilla tempo genom skogen i den fria naturen över stock och sten, har förutom friheten, upplevelsen, lärdomen insikten och motionen, också fått med mig några kilo delikatessmat med mig hem.

På mitt COOP kan man köpa färska trattkantareller för 169 kr/ kg. Det innebär att jag plockade svamp för tusen kronor under dagens tur. Med tanke på att färsk svamp består av ca 90% vatten, så är det ganska lyxigt att köpa den för ca 1700 kr per kilo verklig svamp (torkad och vattenfri). Dessutom medföljer inte den fantastiska upplevelsen av ett skogsbad och ett äventyr i frihet och tystnad...

Detta är ett exempel på skillnaden mellan människans hållbara och ohållbara aktiviteter…