Soppa på Våtarv

DAGEN FÖRE midsommarafton och dagen efter skyfallsregn över landskapet. Våtarven trivs där det är fuktigt och inte finns mycket konkurrens. Den dyker alltså upp i odlingarna där man försöker odla annat och blir därför degraderad till ett ogräs. Ogräs är förstås inte ett släkte bland växter som det är något fel på, vilket en del människor tycks uppfatta det som och dessa personer lägger ner mycket möda, besvär och resurser för att göra sig av med dessa oönskade barn som upptar deras såvål planerade tillvaro i trädgården.

Våtarven kan man äta brukar det sägas. Vad som är ätligt och inte är visserligen intressant, men det är ett faktum  att väldigt mycket av det som är grönt och som växer runtomkring oss kan ätas. Frågan som är mer relevant är nog vad som är gott att äta och som vi vill och kan tillgodogöra oss. Våtarven fick bli aftonens soppa för mig denna junikväll och jag gick ut och plockade en tallrik med dessa intensivt gröna och fuktdrypande växter som hade invaderat min grusgång. Jag tog sen fram stavmixern och körde sönder dom tills dess att den inte tycktes kunna mixa ner växten in mindre delar... Därefter tömdes massan ner i en kastrull och jag hällde på lite vatten och en liten buljongmängd som jag trodde skulle vara passande. Det hela fick koka i två-tre minuter. Sen strödde jag ner lite potatismjöl som redning och vispade... Färdigt!
Hur smakar då denna delikatess från trädgården av en vanlig men oönskad ört? Mjaa, smaker är inte lätta att beskriva, men låt oss börja med färgen på anrättningen. Den behåller sin intensiva gulgröna färg i den kokta soppan som den även har som växt och i en vit skål så lyser den verkligen något neonaktigt och tämligen surrealistiskt. Ätbar är soppan, och hyfsat god faktiskt. Smaken kanske påminner lite om spenat eller om andra gröna bladväxter som svinmålla mfl. Det finns en ganska unik syrlig smak som kan vara ganska påträngande så mitt råd är att dryga ut den för koncentrerad är den tämligen påträngande.
Jag provade faktiskt också att göra en råsoppa a la Gazpacho på den, men den blev väldigt stark och alldeles för tuff för min smak, men det brukar jag tycka om de flesta av dessa råa soppor då min smak och mage inte är riktigt van vid sånt. När jag kokade våtarven så blev den mildare och behagligare...

Annars är våtarven kanske godast som färsk sallad. Den är fuktig och aptitlig och ser fin ut på tallriken.

Länkar:
Våtarv_ - Naturhistoriska Riksmuseet
Våtarvsrecept