DET VAR MED Bruntlandrapporten som den kallas, FN-rapporten om “vår gemensamma framtid” från 1987 som myten om de tre pelarna, Ekonomisk, Social och Ekologisk utveckling, etablerades. Sedan dess har de hängt kvar där som självklarheter när det talas om hållbarhet. De nämns i universitetens och högskolornas hållbarhetsprogram, i kurser och i läroböcker. De finns i företagens hållbarhetsprofilering och i hållbarhetsmål.
Ändå har dessa tre områden inte mycket med hållbarhet att göra alls. Det är en politisk uppfinning som försvinner ut ur huset så fort man öppnar dörren, som ett vinddrag. Det låter kanske bra att få med begrepp som Ekonomi och Social rättvisa i samma andemening, men de har faktiskt inte mycket med saken att göra. De har tillförts därför att det låter politiskt korrekt.
Hållbarhet handlar om balans i ekosystemen. För människans del betyder det att vi måste anpassa våra uttag från jordens resurser till vad naturen kan ge oss och ändå få finnas kvar. Det är alltså naturen som bestämmer hur mycket vi människor kan ta från den, inte efterfrågan i konsumtionssamhället och inte beroende på vilken social nivå vi vill leva på eller hur vi fördelar resurserna.
Idén om tre grundpelare dyker upp i olika variationer. Man talar om tre E ibland: Ekonomi, Ekologi, Empati.
Det är ganska kännetecknande för ritualisering av idéer, att när väl något har etablerat sig, så är det inte längre någon som ifrågasätter begreppet, utan man härmar efter det som en refräng som inte går att ändra på.
Om det finns någon grundpelare, eller snarare grundlag i hållbarhetsfenomenet, så är det frågan om återväxten. Det är från återväxten vi kan ta ut resurser, och då bara så pass mycket som systemet tål. Idag är det tydligt att människan överexploaterar så gott som alla naturresurser, i alla världsdelar. För att människan ska kunna leva i en hållbar situation med en hållbar utveckling så måste människans numerär begränsas, liksom hennes uttag av resurser. Jorden är inte oändlig och vi kan inte fortsätta att agera som om den vore det. Nu har vi nått vägs ände och vi befinner oss i situation “Peak Everything”.
Visst, de flesta är överens om att det behövs ett nytt ekonomiskt system för att ställa om samhället till ett hållbart system. Men ekonomin är ändå bara ett medel, inte en grundpelare. Bengt Hubendick skrev en gång att Ekonomi betyder hushållning, Ekologi betyder läran om huset. Det blir då uppenbart att Ekonomin måste vara underkastad Ekologin. I dagens spekulationsekonomi så är det tvärtom så att den har tagit över allt från produktion och konsumtion till naturvård och de grundläggande livsnödvändigheterna som tak över huvudet ägs av banker som spekulerar i fastigheter och ser till att tvinga medborgaren att låna pengar av bankerna som då också äger bostäderna.
Vad social rättvisa har med hållbarhet att göra är oförklarat och man kunde lika gärna och kanske hellre tala om fred och frihet. För utan fred så är det svårt att arbeta mot en omställning till hållbarhet.

Med myten om de tre grundpelarna som stomme i hållbarhetsbegreppet så underminerar man en utveckling mot en verklig omställning till hållbarhet. Det är tydligt att hållbarhet alltmer blir ett gröntvättningskoncept där företag såväl som offentliga instituitoner använder hållbarhet för att komma undan med att inte behöva göra någonting alls, annat än att tycka att verksamheten är hållbar.

 

Länkar:
The Common Future - UN report (Brutland report) 1985