Lövblåsen och Räfsan

NU ÄR DET I SLUTET AV OKTOBER och staden härjas av ljudet från lövblåsarna som ekar mellan husen som ett morrande vansinne i den annars stilla höstmorgonen.

Man ser hur män, för det är alltid män, står och blåser bort löv från trappor och gångar och de får hålla på länge och väl för löven blåser bort och blåser tillbaks av vindarna. Det ser många gånger ganska löjligt ut, och det tar tid. De får hålla på i timmar bakom sina hörselskydd.
Utanför Max Burger i Uppsala, går en anställd omkring och blåser bort löv från gräset vid parkeringen med en liten batteridriven lövblås. Man kan undra om han verkligen själv tror att det gör någon nytta att blåsa bort lite löv som ligger på gräset där aldrig någon går och som inte stör någon. Men han har fått uppdraget och utför det lika mekaniskt och ifrågasättningslöst som maskinen själv som surrar på och fläktar bort löven till någon annan plats.  Lövblåsen gör inte mycket nytta, man skulle lika gärna kunna sparka bort löven med fötterna.

En lövblås kostar mellan 700 och 10.000 kronor ungefär. De bränsledrivna är mer högljudda, men de batteridrivna å andra sidan, gör inte mycket mer nytta än en elektrisk handdammsugare gör för hemmet. Lövblåsens buller är så enerverande att det även stör hundar, och jag var själv med om när en hund attackerade en man som gick med en lövblåsmaskin och bet honom i benet. Det är störande för människor, och bullret från en enda enskild lövblås som ekar mellan husen stör morgonfriden i ett helt kvarter. Det är tämligen ofattbart att människor accepterar det här alldeles onödiga intrånget på hemfriden. Bullernivån ligger oftast över 100 db. Det är så hög ljudstyrka att det krävs hörselskydd för den som använder den om permanenta hörselskador ska undvikas.
En lövblås använder energi, mellan 1000 och 3000 watt. Det innebär att en timmes körning med en sån maskin motsvarar en hel dags arbete med mänsklig arbetskraft som annars är helt gratis. En lövblås som på bilden ovan väger 11,5 kg.
En lövblåsmaskin belastar miljön i tillverkningen, användningen och i skrotningen av maskinen.
Stadens löv samlas upp av maskiner och dumpas någonstans där det inte stör. Inget går till användning för kompostering och jordtillverkning.

Lövblåsmaskinerna är ett av de tydligaste exemplen på hur människan fångas in i ett degenerativt system i tron att hon är del av civilisationens utveckling. Den moderna människan väljer nästan alltid en maskin före ett handredskap, trots att det är dyrare och som i fallet med lövblåsen även sämre än de handredskap som funnits i tidsåldrar. Lövblåsen står för det degenerativa systemet där man skapar resursbelastningar, utsläpp, buller och social ohälsa. Man städar för städandets skull, inte för att naturen eller miljön ska gagnas av det, inte heller för att människorna ska må bra av det. Det är produktion och konsumtionism som genererat ett system av MADMAX där ingenting är vare sig funktionellt eller nyttigt, och det till ett mycket högt pris av miljöbelastningar i olika former och som i varje detalj innebär en ohållbar utveckling som leder till utarmning av samhället.
Trenden håller dessutom i sig och förvärras. Istället för att utvecklas mot ett mer hållbart samhälle så ser man hur individ, kommun och stat allt mer intensivt producerar åtgärder på samma vis som det meningslösa lövblåsandet. När ska vi få se ett förbud mot trädgårdsmaskiner?!?

__________

På Station Lunda krattar man löven för hand på hösten. Lövräfsan är snabb och effektiv och det är en del av naturupplevelsen att en solig höstdag  vandra fram på vägen och i trädgården och ljudlöst räfsa ihop löven och annan torr förna som barr, grenar, bark och sen tillföra det till komposten. Ljusstrålarna letar sig ner mellan träden och får de färgranna lövens färger att bli nästan självlysande. En svag lukt av höstens nedbrytningsprocesser ligger i luften och några Domherrar visslar försynt på avstånd, osynliga bland träden.

Räfsan är effektiv och man kan till skillnad från lövblåsen inte bara räfsa ihop torra löv, utan även blöta löv som ligger som klistrade på vägen eller marken, man kan riva upp dom och även få med sig tallbarr och barkflagor, grenar... allt som sen blir till gagn för komposten.
Räfsan är helt ljudlös, den stör inte användaren och den stör inte grannen. Den kan användas i gryningen utan att störa någon. Användaren behöver inget hörselskydd, men kan lyssna till de torra löv som ännu sitter kvar i träden och som prasslar i vinden. Man kan höra hur ekorren rasslar nerför tallstammen och hackspetten som bråkar med sin granne ibland träden.
En Lövräfsa och en kratta, det kan vara bra att ha några olika varianter för olika situationer, kostar bara någon hundralapp och håller i många år om man vårdar redskapen och inte lämnar dom ute i regnet.
Räfsan kräver ingen annan energi än den försumbara mängd som ingår i produktionen av den. Det är människans energi som driver räfsan och det är en energi som i stort sett är gratis. Man kan till och med säga att den är en investering, då människan mår bra av den måttliga motionen som krattandet innebär och som också betyder att individen slipper att gå till ett gym eller ta ett motionspass för att kompensera för vad man förlorat genom att låta en maskin göra jobbet.
En räfsa väger omkring 700 gram.
En lövräfsa och en kratta har en försumbar miljöpåverkan. Skaftet är av trä och komposterbart. Metalldelen på krattan kan hålla en livstid och skrotningskostnaden är minimal jämfört med lövblåsmaskinens.
Den primära frågan är förstås om man överhuvudtaget behöver kratta bort löv. I många fall så är det helt onödigt. På parkernas markytor där ingen går kan de få ligga kvar över vintern och komposteras under säsongen så att de helt försvinner till nästa höst. På vägar och stigar kan det vara motiverat att ta bort löven, men om man gör det, så ska de också gå till användning någon annanstans. Det är den grundläggande filosofin för ett regenerativt och hållbart beteende och det är så det går till på Station Lunda.

Länkar:
Propagandafilm från Maskinklippet - (fejkad kamp mellan lövblås och räfsa för att lura medborgaren och parkarbetaren att konsumera en dyr, onödig, bullrig och destruktiv produkt. I verkligheten, och i längden, är det förstås räfsan som vinner.)