Stångbybacken ligger i norra delen av Uppsalaslätten, i Vaksala socken och nära Lunda by vid Vedyxaskogen.
Den 23 maj 2026 har Vaksala hembygdsförening en Gökotta på Stångbybacken. Man samlas på backen under morgonen och det berättas i det fria om Stångbys historia och utveckling i fordom. Det blir ett 30-tal personer. Kartor från 1600-talet delas ut. Åhörarna sitter på marken och fikar i gräset bland blommande violer, mandelbom,och starr. Det är ett härligt vårväder med molnfri himmel. Det är en påtagligt hög medelålder bland deltagarna, nästan alla är pensionärer. Det är också anmärkningsvärt att samtliga är ingrodda svenskar och lokalt boende och engagerade i den lokala kulturhistorien. Här finns inte en invandrare och här finns inga ungdomar. Sammankomsten är på många sätt en tragisk relikt och ett vittnesmål om det kulturförfall som Sverige befinner sig i. Inga ungdomar, aktiva medborgare, företagare eller “nysvenskar” bryr sig om kulturarv och hur man har levt under tidigare epoker i människans historia. De ägnar sig till fullo åt exploatering, skövling och konsumtion. Här sitter nu som kontrast till detta förfall en unik samling av pensionärer med påtagligt hög kompetens om kultur och natur och som efter en föreläsning om platsens kulturhistoria sen går runt och botaniserar i backens natur. Någon hittar Kattfoten som nyss slagit ut och blommar. Det är rosa honblommmor och vita hanblommor i de tvåkönade klustren av den mjukluddiga blomman som påminner om en tass. Man hittar också tjärblomster som är nära att slå ut i blom… Någon gök hörs inte, men vi ser en Lärkfalk, en Tornfalk och en passerande Brun kärrhök. Törnsångaren sjunger i snåren och Hämplingen i enarna.
Stångbybacken med sin utsikt över Uppsalaslätten är en fantastisk plats. Det finns stora mängder fornminnen här. Resta stenar från bronsålder och en unik flora och fauna i en enbuskrik och stenig backe som har så unika naturvärden att den självklart borde vara naturreservat. Men den har inget skydd alls. Den är starkt hotad av exploatering. Marken ägs av Uppsala kommun.
Istället för att vårda den, så ser Uppsala Kommun till att missköta den fina lada från 1880-talet som står i södra delen av backen. Taket rasade in år 2022 efter kommunens vanvård och därefter kasserade man halva den fina ladans tak och den har stått som en ruin inom en inhägnad sedan dess. Det är så Uppsala kommun agerar. Man låter kulturmiljövärden förfalla tills dess att de inte längre är några kulturmiljövärden. Det är ett brott mot Plan- och byggnadslagen som innebär att fastighetsägare har skyldighet att underhålla byggnader. Det gör inte kommunen. Istället har man avsiktligt låtit den här ladan förfalla och sen fraktat bort det värdefulla takteglet som var ett enkupigt handslaget tegel när nu taket rasade in. Trots uppmaningar vägrar kommunen att ta sitt ansvar och renovera denna fina byggnad med sin rejäla stengrund. Uppsala kommun har satt i system att förstöra kulturmiljövärden. Allt gammalt ska bort och ersättas med en destruktiv barackslum eller moderna felbyggda och felplacerade byggnader utan arkitektur eller planering eller bostäder som leder till en fortsatt överpopulation.
Även de två källare som finns på Stångbybackens västra sida är vanvårdade och förfallna.
Stångbybackens naturvärden sköts inte heller, detta trots att det är uppsatt skyltar om att kommunen har bete här och att den ska vårdas för sina naturvärden. Det gör man bara på en kvart till kostnader som är större än insatserna för naturvärdenas upprätthållande. Kjell Danielsson är pensionerad lantbrukare och har arrenderat den här backen och en del andra av kommunens marker i 30 år. Han är med på hembygdsföreningens sammankomst. Han säger att det borde betas på våren och på hösten för att få till en bra flora. Det gör inte kommunen. Inte heller lyssnar man på förslag om att bedriva regenerativ slåtter här. Kommunen har satt i system att negligera naturvärden.
I södra delen av Stångbybacken finns några barackbyggnader, några containrar och ett upplag av staket mm. Det står här ett upplag av träpallar från tillförseln av spiritus till lokalerna. Det är raggarföreningen “American Car Club” som får hyra här av kommunen. Det har legat presenningar och skräp här i åratal. Barackerna är en skymf både mot kulturmiljön, naturen och mot de som bor i Lunda då aktiviteterna från detta “white trash” bara innebär att man här har fyllesammankomster. Barackerna är en illegal bar som vare sig har utskänkningstillstånd eller serveringstillstånd. Ändå är det just bara det som verksamheten går ut på. Verksamheten består av droghandel och utbyte av kriminella tjänster. Barackerna är en styggelse och borde förstås rivas och marken borde återställas som naturmark eller jordbruksmark för att låta Stångbybacken vara den kulturmiljö som den förtjänar. Istället ser kommunen till att upplåta byggnader och mark för denna verksamhet som skattebetalare knappast kan vara intresserade av. Det ingår inte i kommunens uppdrag att hyra ut mark och lokaler till motorhulliganer och “white trash”.
Denna “motorklubb” står för i princip hälften av slitaget på den lokala grusvägen till Lunda by. De kör för fort och stör med hög musik från bilar och lokal. De stör med förorenande smutsiga bilar. De stör med strålkastare och buller på lokalen och de stör med sina “fester”. Inte sällan blockerar de även vägen vid sina sammankomster.
Fallet Stångbybacken är tyvärr bara ett av många exempel på att Uppsala kommun fullständigt saknar kompetens för att upprätthålla natur- och kulturmiljövärden och att förvalta sin mark. Man raserar det som har värde och fortsätter att bygga ett baracksamhälle som inte gynnar någon och som också urholkar de värden som betyder mest för en trygg och inspirerande välfärd. Stångbybacken borde kunna vara ett exempel på en vändning mot ett hållbart samhälle, men Uppsala kommun gör det istället till ett utstuderat exempel på dess förfall.
