När Eugen Herrigel åkte till Japan på 1940-talet för att lära sig något om den uråldriga bågskyttekonsten så gjorde han det som en novis. Som den nyfikne västerländske vetenskapsman han var så stötte han på stora utmaningar. Han blev blev hunsad av sin läromästare som beskyllde honom för att fuska geno att "träna" . Zenkonsten att skjuta båge är inte en fråga om att tävla och att öva för att bli den bäste skytten. Det är en konstart för att utveckla sinnet. Det är en fråga om att lära sig bågskyttet så att blir DET som skjuter, inte JAGET… Det här är förstås en mystik som den västerländska sekulariserade människan har svårt att begripa och att tro på. Det verkar rent löjeväckande för en västerländsk medborgare…
Eugen Herrigel skrev boken "Zen i bågskyttets konst" år 1948. Den har blivit en vår tids mest betydelsefulla böcker.
Jag har själv provat att bygga träpilbåge sen några år. Själva byggandet är en konst och jag har i verkstan ett tiotal bågar som gått av redan innan de blivit färdiga. De ligger i en hög av misslyckanden…
Det var först efter att ha granskat alla detaljer i konsten att tillverka en båge från trämaterial som jag insåg hur noga man måste vara med valet av trämaterial och med hur man limmar. Den svåraste konsten är nog att trimma lemmarna så att de böjer rätt hela vägen till fullt drag utan några bräckliga punkter. För att lemmen ska hålla för den enorma stress som den utsätts för måste den böjas jämnt längs hela sin sträcka. Det får inte finna några svaga punkter.
Trä är ett levande material. Det tar tid att bygga en träbåge. Den senaste jag byggde tog tre månader att fullborda. Det gäller att ha tålamod och låta träet få torka ordentligt, limmet få härda ordentligt, fernissan få härda ordentligt och hela bågen att långsamt få anpassa sig till den stress den utsätts för… Det är först med detta tålmodiga utvecklingsarbetet som man kan tillverka en riktigt bra pilbåge av trä och som håller över tid.
Redan byggandet av bågen är alltså en konst i Zenbuddhistisk anda. Det får ta tid, man anpassar sig efter material och omständigheter, man väntar tills DET har tillverkat bågen. Detta förhållande till omgivningen är något som helt saknas i det västerländska tänkandet och som har lett till att vi här och nu utarmar och förstör både vår egen, men också hela omgivningens framtid i ett allt mer perverterat och påskyndat skövlingståg…
Pilar bygger jag också av trä. Och istället för att använda fågelfjädrar för de fenor som styr upp pilen i dess bakände, så har jag utvecklat vegetabiliska alternativ. Jag tillverkar numer pilarnas fenor av värmebehandlad näver. Det fungerar alldeles utmärkt. Visserligen kan inte näver fällas in som en fågelfjäder kan, och de håller inte lika länge, men de är fullt brukbara och man skjuter faktiskt lika bra med mina träpilar som med moderna kompositpilar med plastfenor. Plastfenor har för övrigt inte heller fågelfjäderns dynamiska infällningskapacitet.
Även pilarna tillverkas med tålamod. Jag tillverkar grupper om sex pilar. Traditionellt brukar man göra ett dussin, men tolv pilar är lite onödigt många för mig som bara skjuter för konstens skull lite nu och då. Varje pilämne vägs och mäts så att gruppen av pilar blir så lika som möjligt. Vikten får inte variera för mycket.
Pilarna förses med fenor och spetsar av rätt vikt och den totala vikten justeras in så att alla pilarna i gruppen väger lika mycket. Dekoren på pilarna gör jag för hand med pensel. Jag använder konstnärsfärg av linolja. Den tar mycket lång tid på sig att torka, så de färdiga pilarna får stå minst en månad på tork innan de kan användas. Helst ska de stå längre. De målas med hjälp av en egenhändigt tillverkad "svarv" som roterar pilarna i önskad hastighet så att man kan måla precisa linjer...
Själva bågskyttet är en koncentrationsakt. Det är inte bara fråga om kroppskontroll, men också om en mental koncentration och en viljestyrning.
I Bhagavad Gita som är en del av Upanishaderna, är hjälten i berättelsen en bågskytt. Han använder som man gjorde på den tiden för tusentals år sen då berättelserna kom till, bågen för att jaga med och för att döda sina bröder i krig. Bågen är alltså ett vapen…
En dag kommer en man fram till hjälten och frågar hur det kommer sig att han aldrig missar sina mål när han skjuter med båge. Mästaren svarar - “Fågelns öga fyller hela universum, hur kan jag då missa?
Det gäller alltså att förpassa sitt jag och sin vilja till att bli en del av helheten. När jag inte bara är en del av universum, utan hela universum. Då är det inte heller JAG som skjuter. Det är DET som skjuter pilen så att den träffar målet.
Den här mystiken är en fråga om att förhålla sig till verkligheten och utveckla en självkännedom bortom den vetenskapliga rationella där allt kan förklaras, mätas och vägas.
Någon dag nu och då går jag ut och skjuter några serier pilar mot min måltavla på 20 meters distans. Det handlar om att kontrollera kroppen och kraften, inte om att räkna poäng. Jag träffar som oftast måltavlan, men ibland blir det missar som istället går i målfånget bredvid… Det intressanta är hur jag kontrollerar själva skyttet, inte var jag träffar i sig även om målet är att träffa måltavlan. Jag blir nöjd med ett skott som jag tycker att jag behärskar, även om det träffar lite vid sidan om centrumpunkten på måltavlan… Jag blir missnöjd med ett slumpskott där jag tappat kontrollen, även om jag träffar mitt i centrum på måltavlan… Efter en session med ett antal pilar så känner jag mig mer lugn, koncentrerad och avslappnad i många timmar framöver... Man kan se det som en meditation eller egen psykoterapi om man vill...
Att bygga pilbåge och pilar bara för den rent ritualiserade och medidativa övningens skull är förstås meningslöst och funktionslöst. Det finns en stor fara med att ägna för mycket tid, pengar och resurser åt såna här verksamheter. I mitt fall så gör jag allt hemma på tomten. Jag reser inte för att tävla eller lära mig av andra. Det är en helt privat och individuell mental övning.
Vi ser inte minst inom idrotten, hur såna här ritualiserade beteenden har fått alldeles för stor plats i tillvaron och kostar för mycket resurser och energi. Med idrotten blir de dessutom ett fientligt krig och en tävling mot andra. Men en stilla övning i trädgården lite nu och då, och som inte drivs längre än till en övning i kontroll av medvetande och kropp, det behöver inte påverka omgivningen nästan alls. Det kan vara bra att göra något meningslöst ibland, ungefär som när en kattunge eller ett barn leker och dansar... Det är inte en tävling, utan ett upptäckande och granskande av kropp och själ. En träning för livet, och inte minst en avkoppling från alla dessa logiska tankar och fokuseringar på problem och dess lösningar i vardagen...
En förutsättning för en hållbar utveckling är att det skapas nya människor med en syn på sin omvärld och sina medvarelser, på planeten, och på universum som innebär att man ser dem som en del av oss och vi som en del av dem. Det är inte VI och DEM. Det är bara ett och samma DET som är naturens verkliga natur. Vi är lika mycket natur som en Igelkott. Universum är inte stjärnor och galaxer utanför oss. Vi ÄR universum, stjärnorna och svamparna i skogen. Det är också vad östliga filosofier har talat om för oss i årtusenden… Bågskyttets konst i sin ritualiserade form av mental träning är bara en av de vägar och metoder man kan använda för att nå fram till en insikt om DET, och som kan leda fram till ett rikare och mer harmoniskt liv… Bågskyttet fungerar som en förstärkande koncentration för resten av dagens aktiviteter. Det är också en rent avslappnande övning. Jag känner mig lugn efter ett pass med bågen...
