Som helårscyklist har jag lärt mig att uppskatta tubhalsduken. Den fyller ut det öppna och känsliga tomrummet mellan jacka och mössa. Den värmer kinder och näsa i stark kyla och blåst. Det är ingen tillfällighet att tubhalsduken har blivit så populär bland elitskidåkare i längdskidor. De färdas i hastigheter som en cyklist under vinterförhållanden och det innebär att ansikte, näsa och hals utsätts för stora påfrestningar av väder och vind… Numer är tubhalsduken något jag använder så fort jag går ut genom dörren under vinterhalvåret. Den går att reglera på olika sätt för olika förhållanden. Blir det för varmt, så är den lätt att ta av och stoppa i fickan.
Från vänster till höger. Exempel 1-4.
1)
Varumärke Everest.
55% ull, 45% polyester.
50 x 35 cm. (insydd till 44 x 34 cm efter att den blivit för slapp)
Vikt 43 gram.
Inköpt på Stadium. Den är tillverkad genom maskinstickning. Mycket finstickad. Den har extremt tunt garn som blir väldigt tätt.
Den värmer inte ansiktet så väl, men tar ingen plats om man vill ha den i en ficka. Bra, men lite plastig ändå. Liksom alla ullstickade produkter, så håller den inte formen, utan man får antingen sy in eller försöka att krympa när den töjer sig och inte sitter kvar på näsan…
Den här tubhalsduken är lite för för tunn och för tät. Täthet är bra för vindförhållanden, men ger problem med andning och kondens och is från andning vid stark kyla…
2)
Varumärke Neomondo
100% ull
40 x 32 cm.
Vikt 69 gram.
Inköpt på XXL. Maskinstickad ulltröja med ribbstickning som ger en tät halsduk med överlägsen töjbarhet.
Den här tubhalsduken är sydd från en utsliten ulltröja. Materialet är urklippt och ihopsytt med symaskin och rak trikåsöm (stretch stitch).
Resultatet är anmärkningsvärt. Ribbstickningen ger bättre elasticitet än andra produkter. Det här är den smalaste halsduken, med den största elasticiteten. Det är en väldigt viktig egenskap för tubhalsduken, så att den går att använda för olika mössor och passar att dra över näsa och andra positioner utan att strama för mycket eller sitta för löst.
Den är lite sliten i materialet och inte så ullig längre. De fina ullstråna är borta och den värmer inte så bra och känns inte heller så mjuk mot huden som nystickade produkter.
3)
Handstickad från ullgarn.
100% ull?
50 x 35 cm. (Insydd och krympt till 44 x 31 cm).
Vikt 69 gram.
Handstickad genom slätstickning. Okänt ullgarn, troligen med lite polyester. Tunt garn, väldigt finstickad.
Den värmer mycket bättre i ansiktet än någon av de köpta tubhalsdukar som finns på marknaden. Den håller inte formen. Särskilt när den blir blöt så töjer den sig och tappar elasticitet. Man får efter en tids användande tvätta, dra och torka den för att få tillbaks formen. Det går, men innebär en del förståelse om hur stickade ullprodukter fungerar. Den här är både insydd och krympt lite i kokande vatten och under hög torkvärme. Den blev lite för tajt efter krympning. Det visar också på att storleken på halsduken är ganska kritisk för att upprätthålla funktionen.
4)
Handstickad från ullgarn.
100% svensk fårull
50 x 35 cm. (Krympt till 46 x 35 cm).
Vikt 78 gram
Handstickad med slätstickning. Det har använts 2-trådigt ullgarn från Ölands ullcentrum. Det här är den tjockaste tubhalsduken. Den känns väldigt mjuk och skön mot ansiktet och kinderna. Den är glesare stickad än de andra tubhalsdukarna, men med krymptvättning och ruggning blev den mycket tätare. Det rekommenderas för handstickade halsdukar, men även för lovikkavantar och sockor. Det är onekligen den skönaste och varmaste tubhalsduken av de fyra.
Liksom exempel 3, så är den här och handstickade ullprodukter i allmänhet, känsliga för väta och formförändring. De behöver vårdas.
Den ideala tubhalsduken?
Elasticitet är viktigt. En tät ribbstickning av typen 2 aviga + 2 räta (?) är förmodligen bäst för elasticiteten. (se modell 2).
Den varmaste och skönaste tubhalsduken var den tjockaste (4) . Det finns nog skäl att använda sig av 2-trådigt ullgarn när man handstickar en tubhalsduk (en lite tjockare halsduk).
Man bör sticka med minsta möjliga stickor för att få så tät stickning som möjligt.
Att använda 100% ull är bäst även om det är på bekostnad av instabilitet i form. (syntet är kallt och luktar illa).
Personlig formpassning behöver göras genom ruggning och krymptvättning och kontinuerligt underhåll.
Den ideala tubhalsduken är två. Man bör ha minst två tubhalsdukar, så att man kan alternera när de blir blöta och behöver tvättas.
Tubhalsdukar på marknaden vs handstickade.
Tyvärr är majoriteten av tubhalsdukar som säljs på marknaden i tunt syntetmaterial. De värmer inte bra och de är för täta. De luktar illa. De är inte heller miljövänliga produkter.
Bäst är att handsticka med svenskt ofärgat tunt ullgarn med ribbstickning och sen efterbearbeta med ruggning, tvättning och eventuellt krympning. Man ska vara varsam vid tvättning, ruggning och torkning. De fina fibrerna försvinner med tiden och gör att plagget mister sin isolerande funktion över tid.
Observera att man inte ska tova en ullhalsduk, då mister den helt sin elasticitet som finns i trikåeffekten av stickningen.
Länkar:
Ofärgat svenskt Lovikkagarn från Ölands ullcentrum:
Vitt
Ljusgrått
Mellangrått
Mörkgrått
Fin brunull
Lämna ett svar