SEN BEGREPPET HÅLLBARHET etablerades med FN-rapporten "Vår gemensamma framtid)" från år 1987, och som fått benämningen Brundtlandrapporten,  så har begreppet utvecklats till att bli betydligt mer inriktat på verklig hållbarhet och som är baserad på ekologi och inte bara en fråga om politisk retorik som det var med Brundtlandrapporten. Rapporten hade inga andra lösningar på hållbarhetsproblemet än att fortsätta som förut, men med ökad intensifiering. Det är också den utveckling som vi fortsatt ser och som fortsätter att breda ut sig och skapar allt större ohållbarhetsproblem.
Men samtidigt så har det hänt mycket inom forskningen och även miljöorganisationer och enskilda protesterar allt mer högljutt mot fortsatt ohållbar utveckling och vill se radikala ändringar i samhällssystemet för att inte bara bromsa, men helt och hållet vända den ohållbara utvecklingen till något som är långsiktigt hållbart. Utvecklingen av begreppet hållbarhet har tagit allt tydligare steg i riktning mot en övergripande helhetssyn på ekosystemen och mänsklighetens medverkan i dessa.

Chrisna du Plessis, professor i arkitektur i Sydafrika, gör i sin bok "Designing Cities for Regeneration", en ganska träffande sammanfattning av utvecklingen av hållbarhetsbegreppet sen slutet av 1980-talet fram till 2021.
Du Plessis hävdar att begreppet hållbarhet tog sitt första steg från det som Brundtlandrapporten beskrev som hållbarhet med “Resiliens”, ett begrepp som uppstod på 1990-talet och som bla. Stockholm Resilience Center är ett levande exempel på. Resiliens, ekosystemens motståndskraft mot förändringar ställs mot det den tidigare innebörden som bl.a Bill Reed, menar enbart innehåll frågan om effektivisering. Begreppet Resiliens tar ett tydligt steg mot att se hållbarheten, inte bara som en fråga om människan, utan mot att se ekosystemet i sin helhet som utgångspunkt för en hållbar utveckling.
I Början på 2000-talet växte problemet med hållbarhetsbegreppet efter som det så kraftigt missbrukades av politiker och storföretag och många forskare sökte efter nya begrepp att ersätta hållbarhet och forskare som Reed försöker nu införa begreppet Regenerering som en utveckling av hållbarhetens innebörd. Reed skriver att Hållbarhet som bara har kommit att handla om effektivisering och att göra “mindre skada” behöver utvecklas. Regenerering innebär en ändring av systemsynen från en fragmenterad bild till en helhetssyn. Regenerering betyder ett system av grön design där man enligt Reed går bortom att bara vidhålla miljön och ekosystemen till att istället utveckla och regenerera dess hälsa, inklusive mänsklighetens.
Begreppet Regenerering tar alltså ytterligare ett steg mot att sätta ekosystemen och dess hälsa i första rummet och tar ännu ett steg bort från den antropocentriska innebörden av hållbarhet. Den nya regenerativa hållbarheten är också ett steg från en fragmenterat mekanistisk världssyn, till en holistisk och övergripande helhetssyn.

Det nya begreppet regenerering har fått fotfäste och det är kanske tydligast inom vad som kallas Regenerativt jordbruk som har vuxit lavinartat det senaste seklet. I USA har man kommit så långt som att införa certifiering av Regenerativt jordbruk och det finns många småbönder utspridda över hela världen som försöker att starta ett nytt och hållbart jordbruk som bygger på att inkludera hela ekosystemet i odlingsverksamheten för att framställa mat till människor. Det räcker inte bara med att sluta bespruta grödorna, och “Ekojordbruk” är inte mycket annat än ett något mindre förstörande jordbruk. I det regenerativa jordbruket så utgår man ifrån att förbättra hela ekosystemets hälsa när man bedriver jordbruk.

Borde vi då ändra begreppet hållbarhet, eller är de nya begreppet bara “a rose by another name” som DuPlessis frågar sig? Du Plessis menar att begreppet regenerativt är så pass omstörtande att det ersätter begreppet hållbarhet. Även Reed anser att det behövs ett nytt begrepp för att på ett radikalt sätt ändra helhetssynen. Det som nog alla som forskar på hållbarhet är överens om, är att begreppet missbrukas och misstolkas för att fortsatt kunna skövla och plundra planeten och dess resurser. Thiele, skriver i sin inledning till boken “Hållbarhet” just att begreppet är ett av de mest missbrukade orden i vår vardag.
Men vi har sett ändringar av ord för att förändra innebörden av dom förr. Städerska ersattes av lokalvårdare och ingenting blev väl bättre av det. Det som kvarstår som ett grundläggande problem i debatten är hur vi hela tiden måste understryka INNEBÖRDEN av ett begrepp och vara tydliga med hur det ska tolkas. Det är inte det ytliga begreppet i sig som är självförklarande, utan det måste hela tiden fördjupas och utvecklas för att inte ritualiseras till ett tomt begrepp som ingen riktigt vet vad det innebär. Vi ser många ord i vår vardag som t.ex. Fascism, som används utan att någon riktigt förstår vad det är och utan att det går att utreda innebörden heller. Dessa begrepp är tomma begrepp. Det handlar alltså ytterst och sist om att ge Hållbarheten en innebörd, att vidmakthålla innebörden samt att utveckla den.

 

Länkar:
The city sustainable, resilient, regenerative – a rose by any other name? (Designing Cities for Regeneration. Vol 5.) - Chrisna du Plessis  (2021)
Shifting from “sustainability” to regeneration - Bill Reed (2007)
Regenerative—The New Sustainable? Leah V. Gibbons (2020)
Sustainability - Leslie Paul Thiele (2013)