EN KLIENT på avdelningen för ekonomiskt bistånd har blivit kallad till ett fysiskt möte på socialförvaltningen. Klienten är en man som är 63 år och har haft bistånd i 10 år.

Klienten har inte fått någon klar information om vad ärendet gäller annat än en vag antydan om att klientens planering är otydlig. Det märkvärdiga är att det inte finns någon känd planering för klienten. Klienten har under sina 10 år med ekonomiskt bistånd aldrig sett till någon planering. Denna hemliga planering har nu plötsligt också blivit otydlig, trots att det inte uppstått några förändringar i klientens situation!
Klienten undrar vad som pågår, men får inga svar på sina frågor. Handläggaren hänvisar bara till krav på motprestationer för rätt till bistånd. Klienten talar till en vägg....
Klienten har begärt skriftlig handläggning av ärendet. Ett fysiskt möte, som den socialtjänsten begär, är olämplig på många sätt. Det innebär att en viss tid och plats måste bokas, klienten måste transportera sig till socialtjänsten och vad som sägs på mötet kan inte dokumenteras objektivt. Ett fysiskt möte för dessa ärenden är i strid med förvaltningslagen som både säger att handläggningen ska vara skriftlig och att den ska vara snabb och effektiv. En skriftlig kommunikation via epost är snabb och smidig för båda parter. Dessutom är den dokumenterad. Risken för konfrontationer och hot är också uppenbart betydligt lägre vid skriftlig hantering. Det behövs inte heller några möteslokaler. Ett fysiskt möte tar 3 timmar i anspråk, en epostkommunikation av ärendet tar 5 minuter. Det som klienten begärt är alltså i högre grad kompatibelt med förvaltningslag såsom socialtjänstelagen.

När klienten ändå mot sin vilja cyklar 15 km för mötet på socialförvaltningen så är det för att få svar på alla sina frågor han har och som handläggaren underlåtit att svara på.
På socialförvaltningen får han knappa in sitt besök på en skärm. Ett könummerkvitto kommer ut och han ombeds vänta i lobbyn.
Efter några minuter kommer handläggaren ner och låser upp ett bås. Det är ett ljudisolerat kalt rum som påminner om en fängelsecell på häktet hos polisen. Ett bord delar det lilla rummet i två. Handläggaren kommer in genom en dörr på ena sidan av bordet och klienten kommer in genom en dörr på andra sidan bordet.
Det ljudisolerade rummet vittnar om socialtjänstens inställning. När som helst kan man förvänta sig att Kafkas grå män ska komma in genom dörren. "Du ska förtryckas och du ska behandlas som en brottsling. Du ska lyda och tiga. Annars hotas du av ekonomiskt obestånd". Skrämseltaktiken är uppenbar…Mötet är utformat som ett förhör och går till så att handläggaren börjar med att tala om vad klienten MÅSTE göra. Handläggaren har en tillknäppt attityd och ser inte på klienten när hon fortsätter… Hon utstrålar tristess och vantrivsel…
Klienten avbryter och hänvisar till att socialtjänsten inte har besvarat någon enda av hans frågor och dessa vill han ha svar på. - För det första, säger klienten, så är frågan om mötesrummet inte utredd, det är en förutsättning för en handläggning av ett ärende... Handläggaren ignorerar klientens frågor och fortsätter som om hon inte hört, med sina egna förberedda frågor. När klienten insisterar på att få svar så hotar handläggaren med att om inte klienten upphör med sina frågor och istället besvarar handläggarens frågor så kommer det att uppfattas som en vägran att medverka till utredning och bistånd kommer inte att beviljas.
De frågor som handläggaren har att framföra är om klienten är frisk, kan arbeta, är aktivt arbetssökande mm. Dessa frågor är något som handläggaren redan ska ha svaret på efter klientens tio år i systemet! Dessutom hade de snabbt kunna besvaras per epost om något hade behövt uppdateras. Det finns inget som talar för att de behöver uppdateras. Klienten svarar ändå artigt på alla frågor därför att han är hotad till att svara…
Handläggaren fortsätter att mana hotfullt om att klienten MÅSTE kunna aktivitesrappportera på AF. Det är på trots av att AF valt att placera klienten i en kategori som innebär att klienten inte behöver och inte tillåts att göra det. Det är ju inget som klienten rår över och klienten är dessutom nöjd med det nuvarande förhållandet till AF. Socialtjänstens får och kan inte heller kräva en ändring av en annan myndighets beslut! Det borde handläggaren veta.
Handläggaren hotar också med att eventuellt praktik och arbetsträning kommer att krävas för att bevilja bistånd fortsättningsvis. Det är något som klienten har provat tidigare och som visat sig meningslöst, då kommunen inte har något att erbjuda klienten annat än meningslösa aktiviteter av typen luftterapi. Klienten är 63 år och har bara fyra år kvar till pensionen, så utbildning eller praktik och arbetsträning är helt ovidkommande för klientens möjligheter till att få inkomst.
När det gäller klientens planering, som skulle vara själva anledningen till mötet, så är handläggaren inte alls intresserad av klientens planer. När han börjar att berätta om sina planer på att starta egen verksamhet, så avbryter handläggaren genast och säger, att om det finns företagsverksamhet, så upphör rätten till bistånd… Handläggaren har uppenbart inget intresse alls av klientens medverkan till utredningen av dennes planeringen, vilket hon ändå hela tiden och upprepat insisterar på och som är vad hela mötet ska gå ut på. Hon fortsätter istället med förmaningar och krav. Hela mötet är utformat så att klientens medverkan ska ignoreras.

Klienten återvänder till sina frågor som inte besvaras, och handläggaren svarar kort, att dom är besvarade. Det är dom förstås inte bara genom att de ignoreras!
Handläggaren ignorerar alla frågor och diskussioner. Handläggaren anser inte att socialen behöver följa förvaltningslag eller svensk rättsordning! Handläggaren anser inte att klienten har rätt till att ställa frågor och få svar på dom. Hon avvisar alla tendenser till diskussion.

Det här är några av de frågor som klienten ställt till handläggare, gruppledare och chefer på avdelningen för ekonomiskt bistånd. Samtliga är ignorerade och obesvarade!:

  • Begäran om att mötesrummet ska vara skriftlig handläggning och att kommunikation ska ske via epost.
    Begäran om ny handläggare eftersom den nuvarande har begått tjänstefel genom underlåtelse att utreda och genom falsk vittnesbörd och som uppträtt högst arrogant i sitt nonchalanta bemötande.
    Begäran om att rätta den notifiering som inte har fungerat på Uppsala kommuns portal och som handläggaren inte har åtgärdat trots upprepade påtalanden under 9 månader. Det är en förutsättning för en effektiv kommunikation.
    Begäran om att socialtjänsten ska redovisa sakskäl och lagstöd för att kunna kräva ett fysiskt möte.
    Begäran om att socialtjänsten ska redovisa om det finns hinder för en skriftlig handläggning.
    Begäran om upplysning av hierarkin inom avdelningen för ekonomiskt bistånd så att klienten vet vem den ska klaga vidare till när någon missköter sig genom att t.ex. inte svara eller åtgärda.

Innan mötet avslutas så undrar klienten om handläggaren kommer att kommunicera per epost i fortsättningen. Handläggaren är tveksam och hotar klienten med att det kan bli fråga om fler fysiska besök för att handlägga ärendet!

 

Vad gav det här mötet? Ingenting för klienten och ingenting för handläggningen! Uppsåtet har bara varit att kränka och förnedra klienten, vilket man också lyckats med. Den här “briefingen” hade kunnat sammanfattas i 10 korta frågor som kommunicerats per epost. Frågorna finns dessutom redan besvarade genom socialtjänstens information om klientens situation. Svaren har inte tillfört något till utredningen. Det har nu tagit socialtjänsten två månader att komma till denna punkt av handläggningen om just ingenting och som är tillbaks på ruta ett!
Varför kallar man då till fysiskt möte på socialförvaltningen? Svaret är uppenbart. I det fysiska mötet dokumenteras inte vad som sägs, och handläggaren kan fullt ut hota och skrämma klienten utanför rättssystemet och utan påföljder. Handläggaren kan utan vidare nonchalera klientens egen planering och vilja. Handläggaren kan uttrycka krav på klienten som den inte har rätt att kräva. Det fysiska mötet är ett mötesrum där handläggaren kan uttrycka olaga hot om tvångsmetoder, utan att det sen går att bevisa att det har skett.
Man har satt i system att göra det svårt för de som söker ekonomiskt bistånd. De ska känna det som att de är brottslingar och de ska behandlas som kreatur utan rättigheter att ställa frågor och utan rätt att få svar. De förhörs i ett ljudisolerat bås. De hotas med att sättas i straffläger där de obetalt får snickra fågelholkar eller sortera återvinningsmaterial eller liknande sysslor motsvarande de aktiviteter man har på svenska fängelser. Det finns även straffläger där klienterna bara får sitta av tiden. Ingen utbildning, inget stöd, ingen kompetenshöjning. Vägen till egen försörjning blir bara smalare och smalare. Man kallar det aktivering och kompetenshöjning, när det i själva verket är passivisering, förnedring och kompetenssänkning.
Alla klientens egna kreativa idéer för utveckling av möjligheter till inkomst ignoreras. Ingenting görs för att utnyttja klientens resurser i samhället eller för att skapa en meningsfull sysselsättning med ett hållbart samhälle för allas trivsel som målsättning.
Handläggarens makt över klienten är stor. Handläggaren kan själv besluta om avslag och hanterar sen också själv ett eventuellt överklagande. Ansvariga chefer på kommunförvaltningen tiger still. Förvaltningsrätten bifaller mycket sällan klientens överklagan, även vid uppenbara brister i handläggningen. Klienten är rättslös.

 

________

Socialtjänsten, avdelningen för ekonomiskt bistånd och arbetsmarknadsförvaltningen har satt lucifereffekten i system. Den fortsätter också att växa och bli värre och värre för varje år med nuvarande bidragssystem. Socialtjänsten begär att biståndstagare ska underteckna ett sanningsavtal om att följa svensk lagstiftning! Socialtjänsten kräver att biståndstagare ska inskriva sig i kommunens jobbcenter. Själva inskrivningen kan bara göras genom att biståndstagaren ringer ett telefonnummer och får stå i en lång kö. Allt är till för att göra livet så besvärligt som möjligt för biståndstagaren.
Större delen av den miljard  som arbetsmarknadsförvaltningen i Uppsala kommun har i årsbudget, går till själva administrationen, upprättande av straffläger och höga löner för arroganta biståndsbedömare som ska piska biståndstagare. En biståndshandläggares månadslön ligger runt 37.000 i genomsnitt i landet. Ett företag i Uppsala som bedriver straffläger får 1 miljon årligen i verksamhetsstöd från kommunen i Uppsala för att hålla med en verksamhet där klienterna bara sitter av tiden… Många avslöjanden om brott i tjänsten förekommer. Biståndshandläggare har betalt ut bistånd till sig själv och bekanta på miljonbelopp i Flen eller som i Uppsala, där en handläggare över tid tog ut 150.000 kronor på ett kontokort hon hade tillgång till. Det här är bara några av de fantastiska konsekvenserna av nuvarande biståndssystem. JO-anmälningarna och överklaganden i förvaltningsrätten som kostar samhällsinsatser fortsätter att öka. De som arbetar i det här systemet vantrivs. Sjukskrivningen är rekordhög. Systemet utvecklar handläggare som blir allt mer socialt inkompetenta, som utvecklar en brist på kommunikationsförmåga samt blir allt sämre på svenska språket!
Klienterna känner sig kränkta och blir passiviserade och håglösa. Biståndstagaren får ca 3.800 i månaden som ska räcka till mat, kläder, resor etc…

Välkommen till svenska arbetsmarknadsåtgärder och bistånd, Välkommen till den svenska rövarkulturen i landet baklänges!

 

LÄNKAR:

Uppsala kommun köper lufttjänster för miljoner
Basinkomst avskaffar förnedring och meningslöst arbete
Lucifereffekten