Rävbacken
"Hur arvet från Europas mammutstäpp väcktes till liv för blommor, fjärilar och bin".
Emil V. Nilsson
2024 Natur och Kultur

Det här är inte bara en berättelse om hur några privatpersoner bestämmer sig för att återskapa en blommande ängsmiljö i landskapet utanför Uppsala. Rävbacken är faktiskt två berättelser…
Vi känner igen berättartekniken. Två historier berättas alternerande om varandra. Ett stycke i Rävbacken är från arbetet med renoveringen av backen, och nästa stycke är en utvecklingshistoria om landskapet… De växlar i boken på ett lättsamt och lättläst sätt. Det är en trevlig läsning…

Emil V. Nilsson berättar entusiastiskt om de famlande första tagen med att ta hand om ett stycka natur. De kan inget om att bo på landet, fälla träd, bränna gräs, slå med lie, torka hö eller handha kor… I alla fall vill Nilsson få läsaren att tro så (!) Emil V. Nilsson är växtekolog på SLU, vilket han håller ganska dolt genom hela boken. Han vill inte framstå som en expert, utan som en ganska ordinär människa som tar eget initiativ. De lär sig under de åtta år som boken avhandlar att bemästra dessa områden och det visar på en intressant sida av den här historien. Det är inte staten eller regeringen som tar initiativet, utan det är människor på yttersta gräsrotsnivå som börjar från början med att försöka ändra världen till något de tycker är bättre. De bryter mönstret och tar ansvar för sin närmiljö.
Historien om Rävbacken visar också på att det handlar om att bryta ny mark, för även om principerna som används här är äldgamla, så är dess handhavande bortglömt och traditioner som var muntliga och empiriska har försvunnit med tiden…
Den andra historien som boken berättar handlar om hur Europas landskap har förändrats från istid till en stäpp med betande vilda djur och hur människan sen tagit över allt mer och brukat landskapet för sin egen överlevnads skull. Det är en påläst och teoretisk historia som ger ett visst perspektiv. Det märkliga med denna berättelse är att den berättar om våldsamma förändringar som står i motsats till vad Nilsson försöker att genomföra med museiverksamheten på Rävbacken...

Boken är inte skriven som en manual för hur man återskapar ängs- och hagmark. Den är en berättelse som passar väl in i en tidsanda av positivistisk och entusiastisk natursyn. Böcker som “Trädens hemliga liv” av Peter Wohlleben, eller “Galen i humlor” av Dave Goulson finns i samma kategori. De har intressant nog blivit bästsäljare. -Varför det? Jo, därför att människor är trötta på att höra dåliga nyheter om krig och miljöproblem. Det är tidens anda att fly undan verkligheten in i en bubbla av drömmar. Det är inte i särskilt hög grad naturintresserade människor som läser dessa böcker, det är människor som vill ha drömmar… Det är inte så överraskande att boken får pris som årets trädgårdsbok! Trädgårdsägare älskar att manipulera natur och skapa sina drömmar.
Rävbacken är en sån bok som vill berätta om drömmar. Man kan undra hur mycket förlaget ligger bakom utformningen av boken och hur stor del av den som egentligen är grundat på rent vinstintresse. I dagens rövarkultur, så finns det anledning att vara ytterst vaksam och kritisk mot allt och särskilt om det som talar om för oss att vi är på rätt väg och hur denna väg ligger öppen för oss… Konsumtionsmanipulering är en av de starkaste krafterna i rövarkulturen som vill ge oss drömmar som får oss att konsumera mer.
Nilsson berättar flera gånger i boken om att han cyklar till staden uppsala ca 20 km eller får besök av någon som cyklar sträckan. Det tar två timmar att cykla! Är det verkligen någon som tror att Nilsson och hans gäster hela tiden cyklar för persontransport till och från staden?!? Det tror i alla fall inte jag, och jag blir skeptisk till varför det framhävs så påtagligt flera gånger i boken att de går och cyklar…

En av de mest sympatiska aspekterna på projekt Rävbacken är att paret Nilsson lyckas involvera markägare och grannar i projektet, och att entusiasmen för lokala värden och fägring sprider sig och inte bara ger ett lokalt ansvarsrum, men också bidrar till en social gemenskap. Idag har människor i Sverige blivit främlingar för varandra, man vistas knappt i sitt hem, känner inte sina grannar, och bryr sig inte om de lokala natur eller kulturmiljövärden. Bostaden är bara en investering som man har tänkt göra sig en förtjänst på, och flytta vidare när det blir lönsamt att göra så.

En annan aspekt är de inte inplanterar växter eller försöker att så nya genom frön. De låter platsen utvecklas och går omkring och hoppas på att Backsippor och Korskovall ska föröka sig själv. Däremot hjälper de fåglarna med lite holkar till Göktyta och Stare. Att hjälpa naturen på traven kan väl vara acceptabelt, om det bara blir just en hjälp på vägen och en kick för att naturen sen ska fortsätta sitt liv på egen hand, men minsta möjliga hjälp från människor.

I Rävbacken berättar Emil V. Nilsson en del om de arter som han funnit på backen. Men trots entusiasmen, så får man nog säga att det inte är alltför anmärkningsvärt undantaget några unika och sällsynta växter och insekter. Månlåsbräken och Svartpälsbi, är verkligen något att höja ögonbrynen åt, men tittar man på artportalen där det bara är en person som rapporterat något från Rävbacken under åren, nämligen Emil V. Nilsson, så är det ganska magert med biodiversiteten. Det är inte många arter alls. Jag har faktiskt sett fler arter på min tomt på Uppsalaslätten under ungefär samma tidsperiod!

_____

Det som är bokens största avigsida är vad som inte berättas.
Det berättas inte om hur stor miljö- och naturpåverkan som alla de tusentals timmar, maskintimmar, transporter av djur, foder, maskiner mm. har haft på annat håll. Vad kostar en sån här renoveringsinsats i klimatutsläpp och resursanspråk? Kor ska transporteras, det ska inköpas och sättas upp stängsel. Här använder Nilsson importerat virke till stängselstolpar! Är det hållbart?!? Korna ska ha vintervistelse och det går åt mycket mer mat för korna än vad som kan produceras på backen. Kor betar i Sverige bara som mest en tredjedel av året utomhus, resten av året måste de ha foder som kommer från vall på andra ytor, nästan alltid åkermark. Kor är i ett land som Sverige mycket miljöbelastande och har boskapshållning har aldrig varit hållbart, det har varit möjligt bara pågrund av mycket stora arealer och mycket stora insatser. Idag är vi för många människor för att boskap som kor, får och hästar ska kunna vara ett hållbart brukande.
Det var inte heller så här som bönder och torpare levde och brukade förr. De hade inte kor på fäbodarna därför att det skulle bli blomsterrika ängar med brunkulla och andra orkidéer. De brukade extensivt och helt och hållet med mänsklig arbetskraft, utan maskiner. Korna gick fritt i skogen, utan stängsel. Det var det brukandet som skapade ängs- och hagmarkerna, inte en pådyvlad naturvård. Naturvård är en mycket ny företeelse för människan som har tillkommit som en konsekvens av en ohållbar exploatering av naturresurser. Naturvård är ett sätt att försöka städa upp och gröntvätta naturförstörelsen.

Är det rimligt att sköta naturen överhuvudtaget, klarar den inte sig själv? Är det inte en bara en kostsam och desperat museiverksamhet att försöka sköta natur på ett sätt som det inte finns något praktiskt brukande eller funktion för längre? Det ligger något uppenbart motsägelsefullt i Nilssons framställning av de stora förändringar som landskapet har genomgått och att sen försöka att hindra den utvecklingen genom att tvinga naturen att kvarhålla sig i ett visst skede. Nilsson försöker ganska patetiskt att framställa en mammutstäpp med gräsmarker som höjdpunkten och slutmålet för en mångmiljonårig utveckling. Det är det inte. Det är kanske inte heller ens rimligt att ängs- och hagmarker ska finnas kvar, och ska de göra det, så måste det ske som ett resultat av ett hållbart brukande och inte genom kostsamma naturvårdsinsatser.
Ju mer människan försöker att upprätthålla en obalans mot entropin, desto mer kostar det i form av resurser, arbete och underhåll.
Det är redan så idag att kommuner och länsstyrelser inte kommer i närheten av att kunna sköta skyddade områden enligt de skötselplaner som de har ställt upp. Och även om vi tillsätter mer resurser, så innebär det bara att systemet blir ytterligare ohållbart. De skyddade områdena är i sig inte heller tillräckliga för att miljön ska fortleva. Det måste finnas tillräckligt många av dessa skyddade öar i landskapet för att det ska ske spridning och genutbyte. Det är inte rimligt att människan ska sköta naturen. Vi ska bruka naturen så att den ges möjlighet att fortsätta att utvecklas, det är allt vi behöver göra. Naturvård har blivit ett av naturens mest ohållbara koncept, en konstgjord andning som skapar ett skenande behov av underhåll… Det här blir ett allt större hot mot natur, särskilt i stadsnära områden med många rekreationsintressen som blir allt mer bisarra. Exploatering och friluftsliv har blivit de allra största hoten.

_____

Rävbacken i media? Hur blev boken mottagen?
När jag söker på boken och författaren så hittar jag ett stort antal kopplingar till försäljning av boken. Inte en enda recension av boken, men några kommentarer och artiklar runt boken. Den mest utvecklade artikeln som jag hittar finns på natursidan.se, som redovisar bilder, intervju och kommentarer.
Inte en enda kritisk röst, inte en enda analys eller kommentar har jag funnit när jag sökt på boken som sålt så bra. Vad tycker läsarna om boken och om konceptet? Hur är reaktionerna och ger det här incitamentet någon språngbrädeeffekt? - Inga tillgängliga kommentarer har jag lyckats att hitta, trots ganska envist sökande…
Finns det någon kritik? Nej, inte offentligt, men det finns i skymundan… personer jag talat med har varit skeptiska, och många har varit undrande. Några har varit entusiastiska och ser Rävbacken som en förebild, men för vad kan de aldrig riktigt förklara eller utveckla…
Det här är väl ganska typiskt för det svenska samhället idag. Det förekommer ingen offentlig debatt eller kommunikation alls. Människor har blivit som konsumtionszombier. De konsumerar böcker och andra drömmar, de ägnar den mesta tiden åt cybervärldens fiktion. De har inte tid med verkligheten… Regering,  media, storföretag och asocial media styr vad människor ska tycka och tänka, vad de ska ägna sig åt för aktiviteter och hur de ska rösta… De ska inte ha några egna åsikter och inte delta i verkligheten.
Kanske ska man se projekt Rävbacken som en revolt mot denna trend och ett litet steg ut i verkligheten? Kanske ska man se Rävbacken som en typisk trend och en fortsättning på drömmandet i praktiken...

 

 

Länkar:
Bok om grannsamverkan och mammutstäppens arv.