Kategori: Natur (Sida 1 av 2)

Under hösten 2024 utför Station Lunda en inventering av kryptogamer i närområdet.

EN DAG satt jag och läste på lite om den så uppmärksammade Cinnoberbaggen. Jag blev fascinerad över dens leverne och begränsade utbredning. Ingen eller få har sett en flygande Cinnoberbagge. Den lever bosktavligt talat ett undanskymt liv. Både som larv och som utvecklad skalbagge, tillbringar den sin tid under barken på framförallt Aspar. Det måste dessutom vara döda träd.

Liksom alla specialiserade arter, så är även Cinnoberbaggen hotad. De flesta arter som lever av död ved är hotade pågrund av det moderna skogsbruket. Cinnoberbaggen är klassad som nära hotad eller hotad i nästan alla Europeiska länder där den finns kvar. Det är bara i de östra delarna av Europasom den tycks öka, och där rödlistningsklassningen har tagits bort. I Sverige finns den i stort sett bara i Uppland.

DET ÄR HÖST PÅ STATION LUNDA. Löven har blåst ner från träden och ligger spridda på marken i gula och bruna fläckar. Det är bara äppelträdet och syrénen som fortfarande har lite gula blad kvar på grenarna.
Det är mulet och novemberväder. Knappt blir det fullt ljus under molnen på dagarna innan mörkret lägrar sig över landskapet igen. Det utrotningshotade mörkret som så många lever i på den här planeten och som vi människor ägnar oss mest åt att vila och återhämta oss i, tar över allt mer av dygnets timmar.

DET ÄR PÅSKAFTON år 2020 och jag gräver ett avloppsdike från huset. Under en paus med hackan reser jag mig upp och ser en fasantupp som står under plommonträdet bara 15 meter bort. Den krafsar med fötterna på marken och letar fram solrosfrön från fågelmatningen… Bara några minuter tidigare hade jag hört den ropa bakom huset. Det högljudda skriket kan skrämma slag på den som står nära och det är meningen att det ska höras långt. Galandet efterföljs alltid av ett kraftigt och demonstrativt vingbuller. Tuppen markerar revir och det gör den oftast från toppen av en stor sten…
Det är ju trevligt att jag fått en tupp på tomten. Den ses sällan till här på Uppsalaslätten. Fasanen har blivit allt ovanligare i jordbrukslandskapet precis som alla andra djur och fåglar pågrund av hänsynslös exploatering av åkerareal för mest möjliga vinstuttag med minsta möjliga återersättning. Min påsktupp går värdigt omkring här nu och det är just i mars-april om tidig vår som fasantupparna installerar sina revir för att locka till sig honor.
När den står där och krafsar efter solrosfrön på marken så hör jag ibland ett kuttrande kacklande ljud från den. Jag visste faktiskt inte att fasaner hade ett sånt läte. Det är mycket lågmält och hörs bara några meter. Det påminner lite om tamhönsens kacklande, men är väldigt lågmält och liknar också ett duvkuttrande. 4-5 gånger upprepas det vid varje tillfälle… “krrrr-krrrr-krrrr-krrrr-krrrr”

DET VAR DEN 30 JULI 2019... En varm dag och jag kom cyklande på grusvägen där jag fann en fågel ligga på gruset. Jag stannade och plockade upp den. Det var en Tornseglare och som jag vet så har Tornseglare väldigt svårt att lyfta från marken om de av någon anledning hamnar där. Det här var uppenbart en unge. Den hade korta vingar och stjärten var inte heller fullt utväxt... Jag provade ändå att slänga iväg den högt upp i luften för att försöka att hjälpa den att flyga... Den flög, några meter, sen kraschade den i rågåkern och klamrade sig desperat fast i de översta stråna... Jag insåg att den inte var mogen att flyga ännu och jag kunde inte annat än försöka att hjälpa den, trots att jag vet hur svårt, utsiktslöst och tidskrävande det är att ta hand om en fågelunge... Troligen är det en drift hos människan, att ta hand om små liv, inte bara våra egna ungar, utan även allt annat som verkar hjälplöst och litet...