Källfräne – en nyttig sallad i naturen

Får några år sen upptäckte jag att det växte en stor mängd av en okänd växt i ett dike med flödande vatten vid en av åkerholmarna på Uppsalaslätten. Det var vid närmare efterforskning som jag kom fram till att det var växten Källfräne. Den är sällsynt i Sverige och hur den har kommit hit till den här platsen är en okänd gåta.  Den kallas också för Vattenkrasse och det beror kanske på att den förekommer som sallad i odlingar. Det ska vara en av de nyttigaste salladerna som finns, och här finns den alltså vilt i naturen. Namnet Källfräne är passande, då den gärna växer i vatten och smaken är kraftfull och pepprig.

Det är den 7 november 2026 och det har varit många frostnätter. Nu är det regelbundet runt eller under nollstrecket om nätterna. Jag går upp till åkerholmen och konstaterar att Källfränen fortsatt är grön och fin i dikesvattnet. Det beror troligen på att vattnet inte är fruset och även på att diket är smalt och ganska djupt så att det skyddar från frost. Men Källfräne är också vintergrön och håller sig hela året om bara vattnet den växer i inte bottenfryser.
Jag plockar lätt en kasse på några minuter. Rötterna sitter knappt fast i botten, så det är bara att fiska upp stänglarna och lägga i påsen och ta med hem.
Väl hemma så plockas bladen av. De tunna förgreningsstjälkarna som bladen sitter på kan också få följa med, men det är ganska lätt att med handen bara dra av bladen. De grövre stjälkarna slängs i komposten.
Källfränens blad hackas till lämplig grovlek och är färdiga att användas. Man kan använda den som all annan sallad, gärna med vinäger, olja och salt. Smaken är påtagligt pepprig och ganska stark i smaken. Jag skulle rekommendera att bara använda lite av den som ett pikant tillbehör och inte basera en hel sallad på den då smaken är mycket genomträngande.
Källfränen tål kyla bra och håller sig väl i frysen ett bra tag. Frysning av skörden görs gärna som styckefrysning. Bladen strös ut jämnt på tallrikar eller en plåt och  placeras i frysen i en eller två timmar. Sen när bladen är frysta så kan de smulas sönder och läggas i en burk för fortsatt frysning. Eftersom den är styckefryst nu, så är det lätt att ta fram den mängd man vill ha för tillfället. Som fryst mister den lite av den kraftiga pepparsmaken och passar kanske då bättre att ha i grytor och såser än som grönsallad.

Att upptäcka naturens förråd av ätliga växter är ganska fascinerande och även nu i november så hittar jag ganska mycket ätbart efter en vandring i omgivningarna. Ett och ett halvt kilo svamp, lite Lingon, och Källfräne. Det är visserligen inte basmat, men ett nyttigt tillskott till vardagsmaten och mat som vare sig kostar något eller bidrar med transporter eller förpackningar eller annan miljöpåverkan.